Vi måste därför återigen gå till kamp för husets överlevnad

Året var 1983. I hela världen hade ett upprop spridit sig, ett upprop för fria kultur – och ungdomshus. Världens ungdomar var trötta på att få en försvinnande liten del av regeringsbudgeten till att utveckla en givande vardag för unga människor.

I akademikerstaden Uppsala formulerades tanken om ett hus drivet av ungdomar, för ungdomar. Här hade det alltid varit en stor brist på givande och nyktra aktiviteter som inte kostade skjortan och som dessutom var utanför studentlivet. Efter ett par år av torgmöten, stödspelningar och möten med kommunen får föreningen Ungdomens Hus slutligen en lokal. Man övertar det gulbruna huset på Svartbäcksgatan 32, vilket är mycket symboliskt – huset hade tidigare varit en nykter samlingslokal för arbetare.

Över 30 år senare lever livet fortfarande vilt innanför husets väggar. Medlemmarna på huset styr en skateboard-,dans- och kampsportsgrupp, en konstateljé, träverkstäder, en konsertgrupp, ett fotolabb, en cykelverkstad och mycket mer. Utöver detta huserar föreningen även en anonyma alkoholister-förening för ungdomar och en förening mot människohandel. Om man som medlem vill driva någon ny verksamhet på Ungdomens Hus så är det bara att ta upp på ett av föreningens medlemsmöten. Ingenstans i Norra Europa hittar man en motsvarighet till Ungdomens Hus. Men nu står huset hotat.

Den 26 september 2017 får föreningen genom sin handläggare hos kommunen besked om att lokalen behöver totalrenoveras. Den förväntade månadshyran kommer att fördubblas och stämningen blir spänd bland de drivande medlemmarna. En vecka senare har kulturnämnden möte om “Direktiv för utredning av lokaler och verksamhet för ungdomskultur”, där de inte bara diskuterar om de ska kasta ut Ungdomens Hus från Svartbäcksgatan 32 när hyran blir för hög, utan även om de ska lägga ned de resterande ungdomsgårdarna i centrala Uppsala till förmån för en större, mer central ungdomsgård. Vi vet att Ungdomens Hus har gett en meningsfull vardag för många av Uppsalas ungdomar och att en renovräkning skulle betyda föreningens undergång. Vi måste därför återigen gå till kamp för husets överlevnad.

Att driva Ungdomens Hus blir varken roligt eller framskridande när man ständigt behöver skydda dess existens från självutnämnda proffsöversittare och hobbypolitiker. Det är sorgligt hur mycket tid som behövts ägnas åt att skriva debattartiklar och mobilisera manifestationer när vi istället skulle kunna utveckla dagverksamheten.

Det är en underdrift att säga att Ungdomens Hus har en 30 år lång historia av demokratiskt fostrande och ungdomskultur – Ungdomens Hus har en 30 år lång historia av kamp. Kamp för ungdomars rättigheter och nykter ungdomskultur. Men även en kamp för att få stanna kvar på Svartbäcksgatan 32.

Svartbäcksgatan är som många vet en väldigt attraktiv gata. Med sitt centrala läge, sin anrika miljö, närhet till kända caféer och Fyrisån så blir det minst sagt ett föremål för spekulanter när kulturnämnden återigen öppnar upp för att renovräka föreningen. Hittills har bland annat riskkapitalbolaget FL Invest från Lidingö, som köpt upp de kringliggande husen, sagt sig vara intresserade av lokalen. Bostadsrätter för rika människor kan man tjäna pengar på. Det kan man inte på punkspelningar, falafel, graffiti och feministiskt självförsvar och det här vet kommunen. Det tycks handla om att ägardirektiven betyder mer än ungdomsverksamheten och frågan blir då om kommunen hellre vill se ännu en central kontorsbyggnad än en grundbult för ungdomskultur och fristående konstutövning i Uppsala.
Det verkar inte som att kulturnämnden förstått vikten av ungdomsgårdar.

Alla ungdomsgårdar skiljer sig från varandra, och det finns styrka i antal. Att ha en lokal ungdomsgård möjliggör en fristad utanför hemmets väggar och kräver dessutom inte att man rör sig till andra sidan staden för nyktert häng efter skolan. Dessutom har de olika ungdomsgårdarna olika aktiviteter. Medan exempelvis Grand vid Trädgårdsgatan har en yngre målgrupp där det är viktigt att det finns vuxna att prata med så ger Ungdomens Hus en chans för unga att själva förvalta och ta ansvar för större projekt. Inte bara fostrar detta en entreprenörs – och samarbetsanda som hänger kvar resten av livet, utan sätter människor som annars skulle ha svårt att få kontakt med varandra under samma tak. Medlemmarna bor i bland annat Ramsta, Nyby, Sunnersta, Eriksberg,  Gränby, Lövstalöt och Stenhagen. Även om vi på Ungdomens Hus kan komma från olika bakgrund har vi en sak gemensamt: tillsammans förvaltar vi en viktig del av Uppsalas kulturarv.

Något vi får höra är att det ses som en omöjlighet att ungdomar själva ska förvalta någonting så viktigt som ett centralt fyravåningshus, som dessutom till stor del bekostas med skattepengar. Inte bara handlar det om att ungdomar ofta har en slentrianmässig inställning till ekonomi utan det handlar om att ungdomar som går i skolan eller arbetar varken har tid eller kunskap att förvalta ett kulturhus fullt ut. Istället bör man samla alla ungdomar i en stor ungdomsgård i kommunal regi. Inte bara skulle detta vara ett effektivt sätt att spara pengar, utan man får då fler centrala lokaler för företag att slå sig ned i. Dessutom är Ungdomens Hus så nedgånget att det behöver totalrenoveras.

Egentligen tror jag inte att det handlar om att ungdomar inte kan vara ansvariga för pengar. Tvärtom är Ungdomens Hus en extremt kostnadseffektiv ungdomsgård och har i över 30 år bevisat att ungdomar kan hålla verksamheten i gång. Problemet ligger tvärtom hos kommunen.

Redan år 1991 slog Ungdomens Hus dåvarande styrelse larm om hur bidraget från kommunen var så litet att föreningen knappt gick runt och att dialogen med kommunen var bristfällig, två saker som inte förändrats. Idag tas beslut om oss långt ovanför våra huvuden och vi får information genom media istället för kommunen.

Utöver detta ville föreningen redan på 90-talet tillgänglighetsanpassa och renovera det idag 104 år gamla huset. Det är därför nästan skamligt att kommunen använder argumentet att huset behöver renoveras som slagträ mot oss. Vi vet att huset behöver renoveras, men det krävs ingen lyxrenovering. Istället för att bemöta de konkreta förslag som Ungdomens Hus har lagt fram för fastigheten har kommunen bara renoverat en liten del av golvplanet. Nu vill vi på Ungdomens Hus ha konkreta svar på vad som krävs av oss som förening för att vi ska få vara kvar efter en renovering. Dessutom är jag övertygad om att kommunen behöver ha oss kvar. En ungdomsgård gör man ingen ekonomisk vinst på, utan en social. Istället för att ungdomar ska hamna i utanförskap, brottslighet, missbruk andra hemskheter så ger man de själva de medel som krävs för att skapa en meningsfull fritid. Jag är ett levande exempel på att det lyckats.

Framtiden tillhör ungdomen. Ungdomens Hus tillhör ungdomen. Huset måste stanna.

Emil, Uppsala