Dikter för juni månad

Denna vecka har vi efterfrågat dikter. En hel del har inkommit, här är ett urval av allt fint vi fått läsa.

ETT JOBB

Hej jag vill ha jobb!

är social och utåtriktad, engagerad och älskar människor

engagerad i att älska människor

serviceminded och stresstålig

servicetålig och stressminded

jävligt stressminded

jag gillar att jobba

älskar att jobba! med arbete

som är jobbigt

på ett arbetsätt

på en arbetsplats

där vi jobbar

med jobbigt arbete

som passar perfekt för en stressminded person som mig

som älskar människor och social service

brinner för service av sociala människor

som brinner för att bränna människor som är sociala

det är service för mig!

att brinna utåtriktat

som en riktig lagspelare med många bollar i luften

älskar jag att arbeta i team och tävla

i bollsport

tävla i service, tävla i att älska människor

med ett leende på läpparna utför jag brinnande service som jag brinner för

utåtriktat

och flexibelt! jag är en flexibel person som är;

böjlig, smidig, elastisk; anpassbar, föränderlig, mångsidig, öppen; rörlig, flyttbar

alltså inte;

stel, rigid, fast, oflexibel

utan helt enkelt en brinnande stressminded serviceperson som är rörlig och flyttbar

jag är kompetent inom mina kompetensområden som jag har hög kompetens inom

vilket gör mig till den perfekta kandidaten till jobbet som arbetare

på er arbetsplats

av L

HUR VAR JOBBET?

hur var jobbet?
– det var bra
– hänt något särskilt på jobbet?
– nämen jag såg det
ont i ryggen, problem med fötterna, en växande frustration och hopplöshet,
en bäcksvart ångest

han drömmer sig bortom grå betong inlindat plast truckar maskiner
försämrade kollektivavtal oljud varslingar en neråtgående lönekurva en
jobbig chef

efter solsken och att klättra i berg inte längta till en semester utan
längta till en morgondag där kroppen inte slits ut

jag har lärt mig att inte längre fråga om hur jobbdagen varit

av Felicia

KATTER

Världens ur står stilla
Trots att sekundvisaren vandrar
ensamt
Vi är varandras
De enda som är vakna

Och ute regnar döda katter
Mössen är beredda
Kniv
och gaffel

Jag går fel
med helgons blickar i nacken
och miljarder ord i fickan
För det är förbjudet
att tala

Och jag tänker tankar
värda att bli martyr för
Tankar om gemenskap
Sådant som blev ihjälskjutet

Snart skall världen ticka
Ticka längs sekundernas sträcka
I takt med mina ord
Mina hatade ord
I takt med mina tankar
Mina döda tankar
Det ska ticka
Bulta
som jättars hjärtan

Jag önskar jag kunde dö
Bli martyr
För ni är som jag
Som sekundvisaren i uret

Ensamma

Vi är ensamma katter
som faller från sky

av Hedvig

TÅRGAS

Det sprakar under mina
ögonlock
Raketer och patroner,
som,
misslyckade revolutioner
I Spaniens 30-tal

Fan, sa jag,
med krutet i ögat
Och någon skrattade till:

“Tappade du bort din usla mening?
Kvantitativa relationer,
abstrakta strukturer
dina,
jävla ghetton
Dit du alltid flyr
Depressioner
Diktaturer
Det var ju synd”

Ett gammalt basebollträ
Lätt
mot hennes axel
Och leenden
från förr
Får mitt bröst
att explodera
att absorbera
Varenda jävla slag
Från nåt jävla krig

Och det fortsätter att spraka
explodera,
brisera,
under mina
ögonlock
Som ett fascistiskt 40-tal
I ett matematiskt psykfallsghetto
Så som jag hatar det…
Som jag älskar det…

De hatar oss för att vi vägrar lyda

Du dinglar med benen
Sjunger “De mördades fria republik”, och
ser ner över kanten med
gatstenar i din famn

“Flicka lilla”,
tänkte nån,
“du kan ju ramla ner”

Och
du kastar varenda sten,
mot snuten,
mot hela skiten


jag tar din hand
då stenarna tagit slut
Faller ner
med fascister i nacken
Och vi sjunger tillsammans
med koldioxiden vi andas in,
med syret vi andas ut

Sen sitter vi där
Längre ner till stranden än förut
Men vi samlar på nytt,
gräver,
hackar,
förstör,
ockuperar
Och sången
den ekar

Så faller vi ner

igen

Vi håller i hand
och dör i luften
Men vi börjar om
Högre än någonsin,
Och vi börjar om,
argare än någonsin
Och vi faller ner
dödas igen
och igen.
Men vi börjar om…

För

vi har inte liv nog
att sluta

av Hedvig

VENUSEFFEKTEN

Flickan på andra sidan väggen
släpper tårar som granater och
klänningen på marken
Med naglar i axlarna

Flickan på andra sidan väggen,
river kvadrater ur halsen och
sparkar tårna blodiga
Med för små höfter

Allt hon önskade

att hon var stum

att världen var blind

att det var hon som

stod på rätt sida

av väggen

av Hedvig

HYBRIS

Jag är trött
så jävla trött
Jag har skrikit mig döv

Och ändå,
ligger han där

Döden

Han röker en cigarr
Drar hatten över pannan och
ler

Jag ger honom mitt finger
och dansar
Även fast han vet

Jag har inget att dansa för
förutom mig
själv

Men regnbågens slut
välkomnar mig
hem:

om det inte vore
för alla jävla idioter

Ni är i vägen för vårt solljus

av Hedvig

DET UTESLUTNA TREDJE ÄR HANS LAG

I ljuset från månen rörde sig deras skuggor över den silvriga ängen. Tårarna var fastbrända i hans ögon. Hon tittade i marken, ignorerade tårpilens vajande blad.

– Det är så stillsamt här, säger hon utan att röra en min.

Han skakade på huvudet och torkade bort tårarna som sved likt glöd i ögonen. Hon brydde sig inte. Tittade upp mot månen och log.

– Det är vackert, stammade han. Men vad spelar det för roll?

Hon gav honom sin gröna lysande blick, torkade hans tårar och såg in i hans lika gröna men svullna ögon.

– Det är det enda vi har gemensamt, sa hon. Vi har samma värld att lära känna. Samma sinnesorgan att upptäcka den med. Sluta säg att det inte spelar någon roll.
Han bet sig i läppen och tittade på den vita gruskulan på natthimlen.

– Men hur ska jag kunna ignorera oss? Det spelar ingen roll hur bra vi känner till världen där ute, så länge vi inte vet vad det innebär att vara en människa.

Han sänkte blicken från himlen och tittade på henne med en plågad min.

– Så länge du finns kommer det förbli kaotiskt där ute. Jag önskar jag var som du. Fri från det mänskliga.

Hon fnyste åt vad han sagt.

– Var inte dum.

Hennes hand sträckte sig mot hans. Han tvekade, men bestämde sig för att hålla om hennes värme.

– Du vet att det är ditt val, fortsatte hon. Döda mig. Eller ta ditt eget liv.

Han föll till marken med händerna över huvudet. Blodet flödade genom deras kropp. Pulserade hat, kärlek. Död, liv.

– De säger ju att vi bara är konstruktioner, fortsatte hon. Du kan göra vad du vill. Det uteslutna tredje är din lag, inte min.

Hon andades ut ett moln av glitter i en suck.

– Du som brukade vara så säker.

Hennes blick riktades åter mot stjärnorna. Igen med ett leende. Hans tårar hade frusit fast mot kinderna. Blundade. Försökte sluta se henne. Precis så som hon aldrig såg honom. Så som världen aldrig såg henne.

– Vi är bara konstruktioner, mumlade han. Jävla konstruktioner…

av Hedvig