Dikt: Jag har velat berätta för dig i så många år

Mamma,
Jag har velat berätta för dig i så många år – men all skam har hindrat mig, och när skammen har upphört så hindrar mig bara rädslan.

Jag räds för att du ska förneka mig ditt barn. Att du ska överge mig. Jag har fog för att tro det värsta, om inte annat något illa. I bästa fall föreställer jag mig att det river alla de band vi knutit samman, som tunna fibertrådar håller samman vår relation; slitna, tunna, slaka band som nu vilar när vi sällan ses och hörs. Jag är rädd att anstränga dessa redan trötta trådar, rädd att de slutligen spricker.

Jag har fog för det genom alla dessa termer jag hört, och upprikteligen inhumana och empatilösa meningar och åsiktsyttringar jag hört ända sedan jag var liten; inte alltid av dig, men nog av dina partners eller vänner och din medhållande inställning. “Skulle du stå upp för mig”, det har jag undrat många gånger.

Skulle du försvara mig inför dem? Varför, när du allt för många gånger hånat mig och förminskat mig och det som format mig som person? Hur många gånger sa jag inte hur ledsen och matt jag blev av alla veganskämt och löjeväckande frågeställningar utan att du gjorde en ansträngning för att få mig att lida mindre, de facto, valde du sida och det var i princip alla gånger inte på min. Varför skulle detta, som är ett sådant brott mot din världssyn, vara annorlunda? Att även om du skulle kunna acceptera mig; skulle du försvara mig? Dessvärre är det inte en förväntan jag har.

Men, skulle du egentligen accepterat mig? Det ekar i mig den gången jag klippte lugg, då jag klev ut i hallen och du svor och skällde ut mig. Jag var myndig, men inte myndig i dina ögon att bestämma över min kropp och uttryck. Jag mådde så bra över att ha gjort någon som jag ville och funnit något som jag tyckte jag passade i. Du trampade mig i min lycka, och du måste varit medveten om att det gjorde ont. Jag grät efteråt på mitt rum, och än idag vet du inte om mina tårar.

Det ekar i mig den gången när jag hade en vän med pronomenet hen. Det provocerade dig något djävulskt. Jag hade precis flyttat till Malmö och jag satt på glassfabriken när vi pratade i telefon. Du krävde att få veta personens biologiska kön (varför begriper jag ännu inte). Jag sa helt enkelt att jag inte visste; dels för att jag inte tyckte att det var din eller någon annans angelägenhet när det bara skulle kommit till användning för att skada andra, dels för att jag rent riktigt inte kunde ge dig något verkligt förankrat svar (jag saknade helt enkelt bevislig fakta för att svara uppriktigt –  så som jag saknar för de allra flesta). När jag, enligt mg själv, helt enkelt svarat och förklarat att jag inte ville/kunde svara så skrek du dig hes så att alla på caféet hörde och la på luren i örat på mig flertalet gånger. Därefter tog det en bra tag innan vi pratade igen, men när vi gjorde det så skrek jag på dig och du skrek på mig (allt finns antecknat i dagböcker från den gången). När vi hade skrikit klart förklarade jag att jag ville ha en ursäkt för allt det där – en ursäkt jag fortfarande väntar på.

Dessa två ekon står jag inför när jag på nytt ska konfrontera dig med mitt väsen. Hur ska du stå ut med att se mig i ögonen och bemöta mig med respekt och värdighet när du ska få veta?

Inför den dagen har jag hållit det tillbaka. Jag har under cirka fyra års tid åsidosatt hela mitt väsen för din bekvämlighets och vår relations skull, men jag undrar om dessa fyra år av skådespel kommer att förändra utfallet av det som, nu snart, måste komma till bekännelse. Jag undrar om du hunnit växa, och hunnit se och känna mitt inre, och sett att det är värt att kämpa för det jag vill med mitt egna själv. Kommer du när den dagen nu snart kommer, överträda dina fördomar och ditt förakt och ditt äckel av sådana som mig? Kommer du att stötta mig eller kommer du att skrika dig hes och gråta av förtvivlan och känna en vrede som du riktar in mot dig själv som mor till mig? Jag vågar inte spekulera bortom mina mardrömmar.

Mamma, du har vetat; du har frågat min bästa vän och hon har snirklat sig förbi ett svar; men du vet att något gäller. Men du har inte frågat. Varför?

Du ska veta snart att jag är trans. Du ska veta att jag dolt detta för dig länge nu. Kanske mycket faller på plats, vad vet jag? Du ska veta så mycket som jag inte vet och bära så mycket jag inte bär med denna sanning. Jag är inte mor till en transperson, men du är. Och jag hoppas du en dag kan bära den erfarenheten som jag den stolthet bär i att vara trans; för mig har den kostat vänner, familj, en hel stad och ett halvt liv. För mitt jag har jag betalat med risker som försatt mig i stor ekonomisk, social och psykisk fara – som jag för det mesta, tack och lov, har överkommit.

Det finns för mig inget annat jag kan önska än din acceptans och ditt stöd. Men jag hoppas, fast än jag känner förgäves, att du kan finna en entusiasm i att jag har funnit i mig ett sätt att leva som sammanlänkar mitt psyke med min kropp och uttryck, istället för en känsla av trängdhet innanför mitt skinn och ångest i mina vener. Jag hoppas att du kan finna förståelse och sympati för den smärta jag har utlett och vill lära dig bättre förstå de känslor jag har som länge kokat under lock. Jag hoppas att du kan finna glädje i att jag överkommit tidigare nämnda smärta och att detta kan röja undan den jord som övertäckt kärnan i vår relation, och att denna sårbarhet, rättframhet och ärlighet jag nu visar blir till grund för den relationen vi bygger i framtiden.

Av Xuvetyn