Tankar om Strike Back

I slutet av Augusti genomfördes en stor aktionskampanj i Stockholm. Syftet var att protestera mot de lagförslag som lagts fram för att inskränka strejkrätten. Flera tusen personer från olika fack, kulturföreningar och vänstergrupper samlades för att genomföra manifestationer och blockader inne i Stockholm City. Trots detta var media nästan helt tyst. Vad var det egentligen som hände?

Det finns få händelser i den moderna svenska arbetarhistorien som kan jämföras med Strike Back. Strike Back var demonstrationen mot statens försök att inskränka vår strejkrätt. Om förslaget går igenom så man bara får strejka vid krav för nya kollektivavtal. Detta låter företag avtalsshoppa med de mest kapitalistiska facken tills de har en fredsplikt och villkor som kapitalisterna gillar mest. Alltså lämnas arbetarna helt ur diskussionen om schyssta villkor, något som både gör arbetslivet mer av ett helvete och försvårar vår möjlighet att organisera oss i fristående fack.

I flera månader arbetade olika grupper dag och natt för att ordna arbetarklassens gemensamma “fuck off” till alla LO-pampar och partier som försöker plundra vår klass på rätten att strejka. Trots bland annat nazisternas försök att splittra oss med sin demonstration några hundra meter bort så slöt tusentals arbetare upp på röda bantorget i Stockholm för att kämpa för det som gårdagens arbetare dog för.

Strike Back delades in i fyra fingrar: det blå, det gula, det röda och det gröna. Detta kallas för ”femfingerstaktiken”, en organisationsform som möjliggör en mångfald av strategier som låter alla delta på olika sätt och på en nivå de är bekväma med. Det blå fingret ämnade till att blockera innerstaden så mycket som möjligt. Det gula fingret bjöd på en stadsvandring om klassförräderi från sossarnas och LO:s håll. Det gula fingrets vandring slutade i en blockad av Sveavägen utanför sossarnas lokaler. Det röda fingret höll en demonstration utanför LO-borgen och lämnade sopsäckar fyllda med utskrifter av lagförslaget i en symbolisk handling. Det gröna fingret höll ett demonstrationståg med fler tal och slagord.

Men det finns inget syfte med att låtsas som att Strike Back var en magnifik händelse som var klimaxet av kampen för strejkrätten. Jag kommer inte att diskutera om hur effektiv varje finger var i att kämpa för strejkrätten. Vad som har hänt, har hänt. Vi ska naturligtvis diskutera hur effektiva våra metoder var, men just nu så har förslaget om att avskaffa strejkrätten inte dragits tillbaka. Kampen fortsätter, och vi måste fortsätta driva den.

Det är mer intressant att rapportera om knappt hundra nazister som sitter i en park än tusentals arbetare som tar över staden.

En demonstrations syfte, oavsett vilka taktiker som används, är att dra uppmärksamhet till sitt ämne. Händelserna i Stockholms innerstad den 25e augusti fyllde sidor i tidningar och det var ett eget ämne på nyhetssajter. Men Strike Back var inte alls representerat i mainstream-mediernas rapportering. Det enda som skrevs om vår demonstration var det blåa fingrets tillfälliga blockad av innerstaden, eftersom två poliser fick färg i ansiktet och majoriteten av det blåa fingret var maskerade. Medierna var istället mer intresserade av NMR:s sittstrejk på Kungsholmen. Det rapporterades för fullt med siffror av närvarande, om vilka kändisar som var på plats och som alltid, vad NMR är och vad de har gjort. Det är mer intressant att rapportera om knappt hundra nazister som sitter i en park än tusentals arbetare som tar över staden. Dessvärre. Strike Back är fortfarande något som bara vänstern känner till.

Trots Strike Backs framgångar så var inte mainstream-medierna på vår sida. Och det är något vi bara får acceptera. Det är mer intressant att rapportera om terrorsekten NMR, det säljer mer tidningar. Men det innebär inte att vi ska ge upp kampen om strejkrätten. Kampen om att bevara strejkrätten är inget som bara äger rum i Stockholm, det är en kamp för något som gäller vår vardag. Vi formar våra liv runt vårt arbete, klart att vi ska försvara en av de få metoder vi har för att göra livet lite mer behagligt. Kapitalister vill krossa våra själar för profitens skull – med strejken sätter vi en kil i deras dödsmaskin.

Och om median inte kommer att ge oss den uppmärksamheten som Strike Back förtjänade så får vi själva ge Strike Back uppmärksamhet.

Så vad har vi framför oss? Strike Back var bara början på vår kamp för att försvara vår strejkrätt. Och om media inte kommer att ge oss den uppmärksamheten som Strike Back förtjänade så får vi själva ge Strike Back uppmärksamhet. Det går att göra på flera sätt – vi kan hålla manifestationer, bannerdrops, flygbladsutdelningar, bygga egna mediekanaler. Det är med våra egna verktyg vi smider våra vapen. Vi får prata med våra klasskamrater, våra kollegor, våra vänner, familjer, grannar, så många som vi kan egentligen. Det är vi som måste göra strejkrätten till en aktuell fråga. Om du inte är organiserad så är det ett perfekt tillfälle att organisera dig. Denna kamp gäller oss alla, vi får inte låta någon kämpa ensam.

Så fråga dig själv: Vem, om inte jag? När, om inte nu? Det är vi som skriver historien, om vi är villiga att plocka upp pennan. Låt inte kampen för strejkrätten bli ytterligare en demonstration på ett torg. Låt det bli ett uppror.