“Om Könets Existens” – Förförande språk skymmer sikten

Kajsa Ekis Ekmans senaste bok väcker debatt och speglar den splittring som uppstått bland feminister. Vad är vägen framåt? Jonna Röding har läst Om Könets Existens.

Mycket har redan skrivits om Kajsa Ekis Ekmans senaste bok, Om könets existens (2021). Det är vid det här laget fastslaget att boken innehåller flertalet felaktiga återgivningar av källor och att källor valts ut för att bekräfta en förutbestämd tes.

För det är onekligen en skrämmande bild som målas upp, av ett samhälle där könsroller plötsligt blivit utgångspunkt för definitionen av en persons könstillhörighet. Men ligger det någon sanning i det påståendet?

Vid första anblick tycks boken framföra ett sympatiskt budskap om att människor inte bör begränsas av sitt kön eller känna sig tvingade att anpassa sig efter samhällets förväntningar på detta. Detta är dessvärre inte ett budskap Ekis lyckas behålla boken igenom.

Med sitt idoga felkönande och sin raljanta ton landar Ekis till slut i slutsatsen att en kvinnas kropp inte kan se ut hur som helst och att det är könsorganet som sådant som ger upphov till kvinnors otrygghet. Som att det inte är otryggt att som transperson byta om i ett omklädningsrum. 

Det bör dock också påpekas att delar av kritiken mot boken snarast verkar vara författad på förhand och därmed är stundvis orättvis. Exempelvis gör boken mycket få anspråk på att påstå vad en sammanhängande transrörelse skulle tycka i olika frågor. Dessutom har Ekis och boken anklagats för biologism, alltså att kvinnor och mäns olikheter härrör ur biologi, vilket inte heller är fallet.

Ekis bottnar i en feministisk tradition som syftar till att upplösa kön som kategori, snarare än att utvidga den till att omfatta fler kön än två. Antagonismen mellan dessa två perspektiv är också delvis grunden till den splittring som uppstått bland feminister.

Mitt kön, kvinna, har ingen resonans i mig som person utan uppstår i mötet med andra människor.

För undertecknad, och många feminister med mig, är mitt kön primärt en politisk kategori som tvingats på mig utifrån. Grunden för min feminism blir därmed viljan att frigöra människan från de kategorier som följer av att tillhöra ett kön. Mitt kön, kvinna, har ingen resonans i mig som person utan uppstår i mötet med andra människor. Antingen i hur människor bemöter mig eller hur jag finner en samhörighet baserad i den delade erfarenheten av att behandlas som kvinna.


Är det viktigt att definiera kön? En definition som är allmängiltig för alla situationer är inte bara omöjlig att uppnå utan att landa i floskler och idealism, den är också meningslös.

När vi går ut på gatorna och tar natten tillbaka förenas vi i erfarenheten av att som kvinnor inte kunna känna oss säkra utomhus. När min läkare råder mig att söka privata alternativ eftersom regionen inte kan leva upp till vårdgarantin inom gynekologi och väntetiderna är massiva, delar jag en erfarenhet med alla med livmoder, utan att för den delen reducera mig själv till en livmoderbärare.

På samma vis finns flertalet specifikt kvinnliga erfarenheter som inte delas av alla kvinnor, därför att vi inte delar samma klassbakgrund eller kultur. En definition av kvinna bör därför vara avhängig kontext och syfte. 

Vi som organiserade feminister måste visa på styrkan i att organisera sig feministiskt tillsammans och en gång för alla dra konfliktlinjen där den hör hemma. Mellan ett bakåtsträvande samhälle och oss som kämpar för frihet.

Jonna Röding