Gymnasielagen – Deporteringspolitik och exploatering går hand i hand

Sedan flyktingkrisen har invandringsfientligheten i riksdagen bara växt. För att svepa rasismen under mattan påstås det att medmänsklighet kostar för mycket pengar, men även med det måttet fattas det ofta beslut som bara resulterar i ökad misär för flyktingarna. Det här är inget annat än människofientlig, borgerlig politik. Ett exempel på ett sådant beslut är gymnasielagen, som vi nu ska titta närmare på.

Den s.k. gymnasielagen blir med jämna mellanrum uppmärksammad och kritiserad i såväl sociala medier som i nyheterna. Den utmålas ofta som hjärtlös, irrationell och rasistisk, inte bara av vänstern, utan även av många liberaler. Det kan därmed tyckas konstigt att den “socialdemokratiska” regeringen länge har stöttat den, och att lagen än idag inte kan reformeras, på grund av motståndet från de liberala stödpartierna.

Sannerligen tycks mycket av detta bero på ren inkompetens, eller på “populistiska” utsvängningar ämnade att ta röster från extremhögern, men ur borgerlighetens perspektiv kan sådana lagar tvärtom vara eftertraktade, då de kan användas för att öka exploateringen. För att förstå detta, med utgångspunkt i gymnasielagen, krävs en djupare inblick i lagens omfattning och historia.

Gymnasielagen i dess nuvarande form antogs i juni 2018, som en konsekvens av det stora flyktingmottagandet 2015. En stor andel av flyktingarna var ensamkommande barn, men från det att de ansökte om asyl, tills de fick besked, kunde det dröja väldigt lång tid. Under denna tid hann de påbörja en utbildning i skola eller gymnasium, lära sig svenska, skaffa vänner och börja bygga ett nytt liv i Sverige. 

När beskedet slutligen kom var det i synnerhet flyktingarna från Afghanistan som fick avslag, och de ensamkommande som hade fyllt 18 under väntetiden hotades genast av utvisning. Gymnasielagen antogs då för att ge dessa ungdomar en andra chans, genom att möjliggöra för dem att få förlängt uppehållstillstånd för gymnasiestudier.

I slutändan uppskattas det att denna lag applicerades på lite mindre än 8000 människor. Deras uppehållstillstånd kunde sedan övergå till permanenta uppehållstillstånd, om ett antal kriterier var uppfyllda. Fram till denna punkt kan lagen tyckas rimlig, men det är dessa kriterier som nu blir kritiserade.

De absurda kriterierna

För att få permanent uppehållstillstånd enligt gymnasielagen krävs det att den sökande, efter avslutad gymnasieutbildning, inom sex månader får en varaktig anställning med villkor som “inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen”. Varaktig anställning innebär i praktiken antingen en tillsvidareanställning, eller en visstidsanställning på mer än två år.

Dessa regler är fullständigt absurda av många anledningar, men allt vilar på ett ganska uppenbart problem: det är väldigt svårt för ungdomar i allmänhet, och ensamkommande flyktingar i synnerhet, att få en varaktig anställning sex månader efter att de gått ut gymnasiet. Detta var sant 2018, och det har inte blivit bättre under pandemin, nu när tusentals har förlorat sina jobb och efterfrågan på arbetare har försvunnit för många av de företagen som vanligtvis anställer ungdomar.

Under pandemins första månader växte varningsropen om att många av de ungdomarna som skulle ta studenten 2020 var påväg in i en arbetsmarknad i djup kris, och därmed riskerade utvisning i december. Det var nu som lagen för första gången fick utstå bred uppmärksamhet och skarp kritik från både centern och vänstern (högern hade självklart kritiserat den långt tidigare, men då för att de ansåg att den var för snäll). Lagen kritiserades i huvudsak på två grunder, som här ska återges.

Kritiken mot lagen

För det första, för att samtidigt kritisera lagen och försvara från högerns kritik, påpekades att nästan samtliga av ungdomarna var från Afghanistan, ett land i djup kris ända sedan den amerikanska ockupationen började, för ungefär 20 år sedan. Ända sedan dess har landet befunnit sig i ett, om än relativt lågintensivt, likväl permanent inbördeskrig. Terrorattentat, ekonomisk kris, och talibanernas växande makt har naturligtvis fått många att fly landet. Det är inte mer än rätt att Sverige gör sin del för att ge dessa flyktingar ett nytt hem, där de inte behöver frukta kris, förföljelse eller terror.

Denna humanistiska kritik kommer oftast från vänstern, och fortsätter genom att påpeka att de specifika ungdomarna som omfattas av lagen var ensamkommande, och numera har bott i Sverige i mer än fem år. De har därmed levt en stor del av sina liv här och det är heller inte ovanligt att de, trots sitt medborgarskap i Afghanistan, inte ens har levt i det landet under någon längre period. Många har därmed bokstavligt talat ingenting att återvända till, men har däremot byggt upp nya liv i Sverige under flera år, och att då plötsligt deportera dem skulle vara ytterst hjärtlöst.

Från denna punkt påpekar sedan centern att deportering även skulle vara ekonomiskt irrationellt, då den svenska staten nu under fem år har finansierat ungdomarnas skolgång. Att deportera dem kan därmed, från statens perspektiv, ses som att stora investeringar bara kastas bort (åtminstone innan det går att se huruvida de är “lönsamma”).

Denna kritik har inte helt ignorerats av regeringen, men riksdagsmajoriteten har aldrig kunnat enas för att reformera lagen. Ursprungligen var det främst Socialdemokraterna som motsatte sig en lättnad av kraven, men i slutet av 2020 ändrade de sig och föreslog att tidsgränsen skulle utökas till tolv månader.

Olyckligtvis gjorde även Centerpartiet en helomvändning vid samma tidpunkt och ville inte längre se någon reform, så lagen är nu fortfarande lika hård och irrationell som när den kom 2018. Centerpartiets förklaring till detta är fullständigt intetsägande och, likt i mycket av partiernas diskussioner kring lagen, ignoreras den verkliga situation som ungdomarna befinner sig i. Betänkande att Centerpartiet är ett borgerligt parti, vars centrala ändamål därmed är att driva politik som är gynnsam för borgerligheten, kan det finnas en viss logik i detta.

Den borgerliga logiken

Kravet på varaktig anställning gör att de berörda ungdomarna, under hot om utvisning, desperat försöker hitta arbete. De står inte i position att ställa några krav överhuvudtaget på arbetsgivaren, vilket självklart kan utnyttjas för att dumpa löner och öka exploateringen. Det kan tyckas att detta problem elimineras av det tidigare nämnda kravet på att anställningsvillkoren inte får vara sämre än branschens standard, men så enkelt är det inte. 

Först och främst är det inte bara de lagliga villkoren om lön och försäkringar som avgör hur de faktiska villkoren ser ut. Om arbetsgivaren väljer att göra jobbet svårare eller farligare för den anställda genom besparingar av olika slag är det fortfarande möjligt att det lagliga kravet på villkor upprätthålls. I sin tur kan den anställda vara rädd för att ta upp problemen med sitt fackförbund, eller ens associera sig själv med facket, under hot om att mista sitt arbete och bli utvisad.

Det är även värt att betänka att det till stor del är kollektivavtalen som bestämmer branschernas standard, och dessa avgörs av maktförhållandena mellan fack och företag. Om facken försvagas av att folk inte vågar bli medlemmar finns det en risk att standarden försämras. 

Slutligen är det möjligt för arbetsgivare att helt enkelt strunta i lagen. Ett exempel på detta uppmärksammades nyligen av Upsala Nya Tidning, där arbetsgivaren bara tillät den anställda att behålla en liten del av den nominella lönen. I fall som detta har båda parterna ett intresse av att tysta ner allt, eftersom den anställda riskerar att utvisas om de verkliga villkoren uppdagas. En skitlön i Sverige kan vara att föredra framför deportering till Afghanistan.

Konsekvenserna av deporteringspolitik

Är Centerpartiet (och Liberalerna) så sluga att de har insett allt detta och har bestämt sig för att utnyttja det? Vem vet. Det är svårt att tillskriva specifika motiv till individuella politiker, och i detta fall är det inte tanken som räknas. Vad regeringen, stödpartierna och oppositionen än har för mål går det inte att förneka att gymnasielagen kan utnyttjas av företag för att dumpa löner och försämra arbetsvillkor, eftersom den terroriserar en grupp ungdomar som har all anledning att vilja stanna kvar i Sverige till vilket pris som helst. 

Detta är oundvikligen resultatet av all främlingsfientlig politik. När människor trakasseras och hotas av staten, segregeras och hålls i fattigdom, blir det desto enklare för borgerligheten att smula sönder all solidaritet för att möjliggöra allt högre grader av exploatering. Staten trycker ner, medan borgarna knycker plånboken. 

För dessa ungdomar finns det bara en rimlig lösning: stoppa deporteringarna, låt dem stanna i Sverige!

Tor Pontecorvo