Denna vecka har vi efterfrågat dikter. En hel del har inkommit, här är ett urval av allt fint vi fått läsa.
ETT JOBB
Hej jag vill ha jobb!
är social och utåtriktad, engagerad och älskar människor
engagerad i att älska människor
serviceminded och stresstålig
servicetålig och stressminded
jävligt stressminded
jag gillar att jobba
älskar att jobba! med arbete
som är jobbigt
på ett arbetsätt
på en arbetsplats
där vi jobbar
med jobbigt arbete
som passar perfekt för en stressminded person som mig
som älskar människor och social service
brinner för service av sociala människor
som brinner för att bränna människor som är sociala
det är service för mig!
att brinna utåtriktat
som en riktig lagspelare med många bollar i luften
älskar jag att arbeta i team och tävla
i bollsport
tävla i service, tävla i att älska människor
med ett leende på läpparna utför jag brinnande service som jag brinner för
utåtriktat
och flexibelt! jag är en flexibel person som är;
böjlig, smidig, elastisk; anpassbar, föränderlig, mångsidig, öppen; rörlig, flyttbar
alltså inte;
stel, rigid, fast, oflexibel
utan helt enkelt en brinnande stressminded serviceperson som är rörlig och flyttbar
jag är kompetent inom mina kompetensområden som jag har hög kompetens inom
vilket gör mig till den perfekta kandidaten till jobbet som arbetare
på er arbetsplats
av L
HUR VAR JOBBET?
hur var jobbet?
– det var bra
– hänt något särskilt på jobbet?
– nämen jag såg det
ont i ryggen, problem med fötterna, en växande frustration och hopplöshet,
en bäcksvart ångest
han drömmer sig bortom grå betong inlindat plast truckar maskiner
försämrade kollektivavtal oljud varslingar en neråtgående lönekurva en
jobbig chef
efter solsken och att klättra i berg inte längta till en semester utan
längta till en morgondag där kroppen inte slits ut
jag har lärt mig att inte längre fråga om hur jobbdagen varit
av Felicia
KATTER
Världens ur står stilla
Trots att sekundvisaren vandrar
ensamt
Vi är varandras
De enda som är vakna
Och ute regnar döda katter
Mössen är beredda
Kniv
och gaffel
Jag går fel
med helgons blickar i nacken
och miljarder ord i fickan
För det är förbjudet
att tala
Och jag tänker tankar
värda att bli martyr för
Tankar om gemenskap
Sådant som blev ihjälskjutet
Snart skall världen ticka
Ticka längs sekundernas sträcka
I takt med mina ord
Mina hatade ord
I takt med mina tankar
Mina döda tankar
Det ska ticka
Bulta
som jättars hjärtan
Jag önskar jag kunde dö
Bli martyr
För ni är som jag
Som sekundvisaren i uret
Ensamma
Vi är ensamma katter
som faller från sky
av Hedvig
TÅRGAS
Det sprakar under mina
ögonlock
Raketer och patroner,
som,
misslyckade revolutioner
I Spaniens 30-tal
Fan, sa jag,
med krutet i ögat
Och någon skrattade till:
”Tappade du bort din usla mening?
Kvantitativa relationer,
abstrakta strukturer
dina,
jävla ghetton
Dit du alltid flyr
Depressioner
Diktaturer
Det var ju synd”
Ett gammalt basebollträ
Lätt
mot hennes axel
Och leenden
från förr
Får mitt bröst
att explodera
att absorbera
Varenda jävla slag
Från nåt jävla krig
Och det fortsätter att spraka
explodera,
brisera,
under mina
ögonlock
Som ett fascistiskt 40-tal
I ett matematiskt psykfallsghetto
Så som jag hatar det…
Som jag älskar det…
De hatar oss för att vi vägrar lyda
Du dinglar med benen
Sjunger ”De mördades fria republik”, och
ser ner över kanten med
gatstenar i din famn
”Flicka lilla”,
tänkte nån,
”du kan ju ramla ner”
Och
du kastar varenda sten,
mot snuten,
mot hela skiten
Så
jag tar din hand
då stenarna tagit slut
Faller ner
med fascister i nacken
Och vi sjunger tillsammans
med koldioxiden vi andas in,
med syret vi andas ut
Sen sitter vi där
Längre ner till stranden än förut
Men vi samlar på nytt,
gräver,
hackar,
förstör,
ockuperar
Och sången
den ekar
Så faller vi ner
igen
Vi håller i hand
och dör i luften
Men vi börjar om
Högre än någonsin,
Och vi börjar om,
argare än någonsin
Och vi faller ner
dödas igen
och igen.
Men vi börjar om…
För
vi har inte liv nog
att sluta
av Hedvig
VENUSEFFEKTEN
Flickan på andra sidan väggen
släpper tårar som granater och
klänningen på marken
Med naglar i axlarna
Flickan på andra sidan väggen,
river kvadrater ur halsen och
sparkar tårna blodiga
Med för små höfter
Allt hon önskade
att hon var stum
att världen var blind
att det var hon som
stod på rätt sida
av väggen
av Hedvig
HYBRIS
Jag är trött
så jävla trött
Jag har skrikit mig döv
Och ändå,
ligger han där
Döden
Han röker en cigarr
Drar hatten över pannan och
ler
Jag ger honom mitt finger
och dansar
Även fast han vet
Jag har inget att dansa för
förutom mig
själv
Men regnbågens slut
välkomnar mig
hem:
om det inte vore
för alla jävla idioter
Ni är i vägen för vårt solljus
av Hedvig
DET UTESLUTNA TREDJE ÄR HANS LAG
I ljuset från månen rörde sig deras skuggor över den silvriga ängen. Tårarna var fastbrända i hans ögon. Hon tittade i marken, ignorerade tårpilens vajande blad.
– Det är så stillsamt här, säger hon utan att röra en min.
Han skakade på huvudet och torkade bort tårarna som sved likt glöd i ögonen. Hon brydde sig inte. Tittade upp mot månen och log.
– Det är vackert, stammade han. Men vad spelar det för roll?
Hon gav honom sin gröna lysande blick, torkade hans tårar och såg in i hans lika gröna men svullna ögon.
– Det är det enda vi har gemensamt, sa hon. Vi har samma värld att lära känna. Samma sinnesorgan att upptäcka den med. Sluta säg att det inte spelar någon roll.
Han bet sig i läppen och tittade på den vita gruskulan på natthimlen.
– Men hur ska jag kunna ignorera oss? Det spelar ingen roll hur bra vi känner till världen där ute, så länge vi inte vet vad det innebär att vara en människa.
Han sänkte blicken från himlen och tittade på henne med en plågad min.
– Så länge du finns kommer det förbli kaotiskt där ute. Jag önskar jag var som du. Fri från det mänskliga.
Hon fnyste åt vad han sagt.
– Var inte dum.
Hennes hand sträckte sig mot hans. Han tvekade, men bestämde sig för att hålla om hennes värme.
– Du vet att det är ditt val, fortsatte hon. Döda mig. Eller ta ditt eget liv.
Han föll till marken med händerna över huvudet. Blodet flödade genom deras kropp. Pulserade hat, kärlek. Död, liv.
– De säger ju att vi bara är konstruktioner, fortsatte hon. Du kan göra vad du vill. Det uteslutna tredje är din lag, inte min.
Hon andades ut ett moln av glitter i en suck.
– Du som brukade vara så säker.
Hennes blick riktades åter mot stjärnorna. Igen med ett leende. Hans tårar hade frusit fast mot kinderna. Blundade. Försökte sluta se henne. Precis så som hon aldrig såg honom. Så som världen aldrig såg henne.
– Vi är bara konstruktioner, mumlade han. Jävla konstruktioner…
av Hedvig
