Det är maj, och tjugo grader utomhus. Sommaren är tidig. Jag är uppe innan åtta, jävligt morgontrött men jävligt glad: jag är på väg till stationen för att ta tåget till Stockholm. Där ska jag träffa kamrater, gå på fest och lyssna på bra musik. Det är lördag morgon, och måndag befinner sig långt bort.
Det tar tio minuter att cykla till stationen. Fiskmåsar skränar över rälsen. En hemlös man delar ut tidningar framför Espresso House, och en dag som denna har jag råd att köpa ett exemplar. Mannen ler som tack. Tidningen är fylld av svartvita bilder: snötäckt blandskog, kåkar av plywood inkilade mellan träden, trötta flyktingar som sjunker ner genom skaren.
Jag slår igen tidningen. Den ska läsas, men under en regnig arbetsdag när min chef precis tvingat mig att jobba över en timme, inte en klar lördagsmorgon. Tidningen glider ner i väskan.
Cigarettfimpar och gamla tuggummin beströr perrongen. Det finns inga lediga sittplatser, bara de träskivor som lutar med en 45-gradig vinkel””ett stöd att luta sig mot, inte gjorda för att sitta på. En äldre kvinna med rullator står bredvid.
Jag vet varför stöden ser ut som de gör. Jag vet också varför de vanliga bänkarna har alldeles för många armstöd. Det är inte för att färre ska få plats. Den äldre kvinnan har en biljett i handen och en kaffekopp från Espresso House i rullatorns korg: bänkarna är till för henne, de ser inte ut som de gör för att hindra henne från att sitta. Bänkarna ser ut som de gör för att ingen ska kunna lägga sig ner. Jag ser bort mot mannen som delar ut tidningar, och undrar var han ska sova i natt.
Innan 2011 hade bänkar som dessa inget namn här i Sverige. Nu är de ett exempel på vad som kallas Exkluderande Design.
BAKGRUND
Fenomenet exkluderande design var förhållandevis okänt i Sverige fram till 2010, då stationen ”œTriangeln” öppnade i Malmö. Där installerades bänkar vars funktion var så uppenbara att fenomenet inte gick att ignorera längre. Bänkarna bestod av ett halt, metalliskt material, och lutade så mycket att det inte bara var omöjligt att ligga på dem: det gick knappt att sitta på dem.
Fredrik Edin, en journalist och bloggare som tidigare skrivit för tidningen ”œArbetaren”, namngav fenomenet i Sverige. Edin är särskilt intresserad av maktrelationer och arkitektur, och hur de två samverkar. På sin blogg ”œSkumrask” har Edin publicerat otaliga bilder på exkluderande design, tillsammans med beskrivningar av fenomenets ideologiska funktion i samhället. Edin har också skrivit en bok med namnet ”œExkluderande Design”, som publicerades år 2017.
VAD ÄR EXKLUDERANDE DESIGN?
Det finns otaliga exempel på exkluderande design. Det mest uppenbara är de bänkar som är konstruerade för att vara omöjliga eller för obekväma att ligga på. Ett annat vanligt exempel är de taggar, spikar, eller metallbultar, som fästs på till exempel fönstersmygar, där hemlösa brukar vila sig.
Några mindre uppenbara exempel är de stora blomkrukor eller ”œkonstverk” som placeras under utskjutande tak för att förhindra folk från att söka skydd från vädret; den musik eller de radioprogram som spelas i trappuppgångar för att jaga bort ungdomar, missbrukare eller hemlösa; de vägar och vägbroar som byggs så att det inte går att ta sig till stranden med buss, bara med bil; och de sprinklers som under natten sprutar vatten med ojämna mellanrum, för att hindra folk från att sova i närheten.
Men den vanligaste formen av exkluderande design är mer subtil. Istället för att ersätta en vanlig bänk med en mer obekväm eller otillgänglig design, tar man helt enkelt bort bänken fullständigt. Detta gäller även bord och allmänna toaletter. Konsekvensen av detta är inte bara att hemlösa, men också barnfamiljer och folk med funktionsvariationer, blir utsatta. Och de enda sittplatser som blir kvar är de som finns i anknytning till kaféer och uteserveringar: det är nu konsumtionskrav på att få sätta sig ner.
Alla exempel ovan tvingar dock bara utsatta att flytta sig från en plats till en annan. Men en av de absolut värsta formerna av exkluderande design är varken spikar, obekväma bänkar eller sprinklers. En av de värsta formerna är de galler och staket som placeras runt varmluftventiler, dit hemlösa söker sig för värme under vintern. Dessa staket gör inte bara att hemlösa måste gå någon annanstans””det leder till att människor faktiskt fryser ihjäl på Sveriges gator.
VARFÖR FÖREKOMMER EXKLUDERANDE DESIGN?
I grunden handlar exkluderande design om att dölja ett problem. En obekväm bänk gör inte att en hemlös person söker sig till en bättre och säkrare plats att sova””det finns ingen sådan plats. Allting exkluderande design gör är att avhysa så kallade ”œoönskade individer” från såväl privata som allmänna platser. Dessa oönskade individer avhyses för att vi””de som håller i tågbiljetterna och köper Coca-Cola på Pressbyrån””ska kunna konsumera utan att känna skuld. Vi ska slippa tänka på att bänkarna skulle kunna användas som sovplatser, vi ska slippa se tiggarna utanför ICA.
Exkluderande design handlar inte om att förhindra att några enstaka mynt går till tiggare, precis som ett potentiellt tiggeriförbud inte skulle existera av den anledningen. Nej, exkluderande design existerar för att vi ska slippa reflektera över de som har det sämre, vi ska slippa bli emotionellt påfrestande av att tvingas möta en bedjande blick utanför en ICA eller se människor sova på tågstationens bänkar. Alla som omger oss ska vara konsumenter. Hela platsen ska säga, ”œHär konsumerar vi, det är därför vi alla är här.” Konsumtion ska ske med så mycket flyt som möjligt. Vi ska inte behöva tänka.
Och eftersom syftet med exkluderande design är att främja konsumtion finns det ingen anledning att faktiskt hjälpa utsatta individer, inte så länge det är möjligt att helt enkelt sopa undan dem. Vi bara flyttar på problemet.
VAD KAN VI GÖRA?
De mer synliga formerna av exkluderande design möts ofta av protester. Vi kan stå ut med en obekväm bänk, men när en lutande metallskiva placeras på en banks trappa efter stängningstid, eller när Kinas provins Shangong inrättar en bänk med spikar som dras in genom att lägga i ett mynt, då vaknar allmänheten till. Protester leder ofta till att kommuner eller privata aktörer måste avveckla just denna yttring av exkluderande design, och på samma gång synliggörs fenomenet, vilket är motsatsen till dess syfte: exkluderande design är gjord för att vara osynlig, och för att osynliggöra.
Jag ler när jag läser om protester som dessa. Och jag skulle bli lycklig om jag en morgon fick höra att folk hade dragit runt på nätterna och skruvat loss armstöd, rätat upp lutande bänkar, och monterat ner staketen runt varmluftventilerna. Men det är viktigt att vi inte glömmer att exkluderande design är ett symtom på någonting som ligger mycket djupare. Om vi ska oroa oss över en lutande bänk borde vi också oroa oss över privatisering, höjda bostadspriser, nedskärningar, och bristen på härbärgen. En bekvämare bänk är fortfarande inte mer än ett sovplats under bar himmel.
Så vad ska vi göra? Det är inte så produktivt att säga att vi borde angripa självaste roten till problemet, den stora stygga vargen: kapitalismen. Givetvis måste vi alltid ha våra långsiktiga mål i åtanke, men att överkasta systemet är ingenting vi kommer göra imorgon. Tyvärr. Därför får vi inte glömma att det finns mycket vi kan göra idag.
Just nu i Grekland ockuperar vänsterautonoma aktivister övergivna byggnader och hushåller där hundratals flyktingar som annars skulle tvingas bo på gatan. I USA ser olika grupper till att tusentals lägenheter som står tomma kommer till användning. Här i Sverige hade vi under 2008 och 2009 en hel ockupationsrörelse, under vilken otaliga byggnader ockuperades över hela landet, bland annat för att ge hemlösa tak över huvudet.
I dagsläget finns många organisationer som kämpar för de utsattas rättigheter. ”œOrt Till Ort” arbetar med att förhindra att nyanlända hamnar på gatan, och håller i workshops om privatisering och gentrifiering. ”œAvprivatisera Hagsätra” arbetar förebyggande genom att motverka hyreshöjningar och vräkningar. Kontrapunkt Malmö främjar kulturella engagemang och bistår med akutboenden för behövande.
Det finns mycket vi kan göra. Och om vi vill ha ett samhälle där ingen går hungrig och ingen tvingas bo på gatan, då måste vi ta saker i egna händer. Vi måste delta i ockupationer eller volontärarbeta för ”œOrt Till Ort”! Så ta reda på vilka grupper som är aktiva i ditt område, och engagera dig. Och om möjligheten inte finns, då kan du alltid lämna perrongen och köpa ännu en tidning, och få ännu ett leende som tack. Gör livet lite enklare för en enskild person. Det kommer inte leda till en storskalig förändring, men det synliggör. Det visar att du ser.
Och det är det första steget. Att se. Att inte låta exkluderande design dölja de mest utsatta. Nästa steg är att göra någonting, om det så är att delta i en ockupation, köpa en tidning, eller tala med en vän. Vi måste agera, för allt som sker när marknaden och politiker får styra är att bänkarna blir obekvämare, att metallbultar uppstår på fönstermyglarna, och att fler osynliggjorda människor dör på snötäckta gator.
