Okej, Facebook är officiellt ute. Ungdomar använder facebook i allt mindre utsträckning, vilket syns både statistiskt och i min egen bekantskapskrets. De flesta jag känner använder bara facebook för att hålla koll på aktuella event och kanske vara medlem i enstaka grupper. Under internets livstid har vi sett hur olika medier kommit och gått, MSN, Lunarstorm, Helgon, Myspace, Facebook. Men vad händer när vi förlitar oss på dessa plattformar för vår politiska verksamhet?
När jag blev politiskt aktiv var Facebook the shit. Alla använde det, saker organiserades via facebookgrupper och -sidor, här fanns alltid de senaste nyheterna. Många grupper, bland annat SUF, övergav hemsidor och annat gammalt krafs till förmån för den snabba, smidiga, bekväma (alla hade ju ändå ett konto? det fanns till och med som app!) nyheten. Flertalet politiskt aktiva från min generation känner inte till några andra internetplatser att föra sin politik på. Men det håller på att förändras nu.
Det är rätt lätt egentligen att bara konstatera att Facebook är stendött (okej kanske inte om man är 100 år gammal men för alla andra, ja), de intressanta frågorna att prata om är ju snarare vad vi kan lära oss av detta och framförallt; vad ska vi ersätta det med? Först och främst kan vi titta på varför det blev såhär. Ibland känns det som att sociala medier gör sitt bästa för att medvetet göra sig så oanvändbara som möjligt för att driva alla vettiga människor därifrån, men ofta finns betydligt enklare förklaringar än så.
Mekanismerna som styr våra flöden optimeras successivt för att lösa ett något paradoxalt problem; hur tjänar man pengar på något som är gratis? Facebook har länge sålt ut vår personliga info till annonsörer. På detta sätt blir våra fotoalbum, incheckningar och statusar en handelsvara för företag som vill kartlägga vår livsstil, köpvanor och politiska åsikter. Här finns inga etiska gränsdragningar.
Exakt vilka konsekvenser detta kommer få vet vi inte än, men skandaler har redan blossat upp när det uppdagats att annonsörer kan välja målgrupp efter etnicitet – och därför exempelvis exkludera människor med viss hudfärg eller härkomst. Att företag tillåts kartlägga etniciteter och sedan sälja ut den informationen till högstbjudande kan bli ungefär hur dumt som helst.
Därför är det gratis: vi, snarare än plattformen i sig, är produkterna. Vi betalar inte för att använda facebook, andra betalar för oss. Det stora problemet med att förlita sig på plattformar som facebook är ju att de till syvende och sist bara är företag med vinstintresse.
Men på samma sätt som personliga konton är viktigt för Facebooks ekonomi så är sidor värdelösa, informationen om en sida går inte att sälja till företag. Tvärtom blir det ett sätt för företag och organisationer att nå ut helt gratis. Och varför ge bort annonsplatser när man kan ta betalt för dem? Därför fasar man långsamt ut sidfunktionen och ersätter den med något som till slut kommer landa i en betalversion.
Så försvinner kronologisk feed, så försvinner lite i taget Facebooksidorna ur våra flöden. Detta som en process för att tvinga företag och organisationer till att betala annonsplats (så kallade sponsrade inlägg) för att fortsätta synas, istället för att bara behöva förlita sig på sina facebooksidor för att nå ut. Omställningen har skett under flera år. Det har resulterat i att en facebooksida med tusentals likes bara får några tiotal visningar på sina posts, och tvärtom, att saker vi gillat för att de ska dyka upp i våra feeds inte längre gör det.
Jag gillar 150+ sidor på facebook men får ändå bara upp sponsrade inlägg från SSU. Då är det inte jättesvårt att räkna ut varför ungdomar tröttnar på den här jävla skitsidan. För samtidigt som Facebook blir lönsamt berövas den också sitt grundläggande värde som socialt medie; utrymmet att själv kunna styra vad som syns i ens flöde. Plötsligt framstår inte Facebook som så mycket modernare än gammal god TV med förutbestämd tablå där man får klicka sig in och kolla på det som sänds för tillfället. Historien går i cirklar.
En sån här omställning kanske främst egentligen går ut över diverse skämtsidor och släktingars semesterbilder som nu prioriterats bort av algoritmerna som Olönsamma. Det blir egentligen bara en politisk angelägenhet om det råkar vara så att man förlitat sig på facebook för att kommunicera ut nyheter, event och annan viktig info kring någon organisation eller grupp man organiserar sig i. (Och det har man ju inte gjort eller hur?) Tyvärr finns alltför många politiska grupper, upprop och nätverk som inte kan svara ja på den frågan.
Det är egentligen inte särskilt konstigt att folk förlitar sig på sociala medier som plattformar. Att inte ha nån internetnärvaro idag är döden, och vad finns det för alternativ? Egna hemsidor är förstås ett alternativ men kan verka komplicerat att koda ihop och sätta upp med webbhotell och allt vad det innebär (obs det är typ inte svårare än att lära sig använda photoshop), blogga är utdöende av för mig oklar anledning och ungefär där tar internets utåtriktade plattformar som jag känner till slut.
Hur formar vilka plattformar vi har vårt handlingsutrymme?
Ett återkommande problem vi ser är hur Facebook, Instagram och andra sociala medier deaktiverar konton och censurerar poster av politiska skäl. En återkommande debatt i feministiska sammanhang handlar om hur kvinnobröst flaggas som sexuellt innehåll på dessa plattformar. Bilder på helt vanliga bröst raderas, samtidigt som tusentals andra inlägg med mycket mer objektifierande och sexualiserade bilder på kvinnor tillåts så länge inga bröstvårtor syns i bild.
Mer brännande är kanske hur exempelvis Rojavakommittéerna regelbundet får sin sida och event nerplockade från Facebook, troligen på grund av påtryckningar av Turkiet. Även instagramkonton som Polisbrutalitet i orten som belyser polisens rasistiska övervåld och diskriminering har blivit nedstängda, ibland efter att ha massanmälts och ibland utan given anledning. Vi kan inte mer än uppröras och starta nya konton. I de här sammanhangen har vi inget inflytande över vilka regler som gäller för publicering.
Detta sätter ljus på ett grundläggande problem – vi förlitar oss på plattformar vi har mycket litet inflytande över. Inflytande över hur de fungerar, vilka regler som finns, vad vi får skriva. Det finns ingen demokrati på sociala medier.
En annan aspekt handlar om dokumentation. Facebooks sätt att arkivera inlägg gör det  idag nästan omöjligt att gå tillbaka och läsa gamla publikationer. Allt som postas försvinner som i ett hål i cyberspace och glöms bort. Vad finns för kontinuitet i detta? Ibland råkar jag på döda hemsidor från gamla kampanjer eller initiativ som ligger och flyter på nätet. De ger trots sin dödhet en bild av vad för frågor som drevs och vad för diskussioner som fördes då. Vad händer om facebook gör en lunarstorm och bara stänger ner? Hur mycket information förlorar vi? På lång sikt liksom? När någon vill gå tillbaka och inte bara läsa det vi tyckte var allra relevantast att rädda just då, rapporterna om verksamheten, bilderna från aktiviteterna och uttalandena? Resten?
Vi kanske inte kan förlita oss på plattformar som ger bort paketerbjudanden med dokumentlagring, extern- och intern kommunikation och diskussionsplattformar i framtiden. Det som var hela tjusningen med facebook och till viss del andra sociala medier har visat sig ha baksidor. Jag tror på att gå tillbaka till ett mer funktionsseparerat internet, det vill säga använda flertalet olika tjänster och plattformar för sin politiska verksamhet. Inte lägga alla ägg i samma korg så att säga. Ha diskussionerna någonstans. Ha en riktig jävla mail (är det formatet som aldrig dör?). Lagra viktiga dokument i ett sammanhang vi har full kontroll över där de lätt kan hanteras, sparas ner och flyttas. Fortsätt experimentera med den utåtriktade kommunikationen, ha den i format som kan delas mellan olika plattformar på ett vettigt sätt. (bildbaserad grafisk info? hemsidor?).
Appar som Telegram och Signal är gratis att använda men lagrar till skillnad från exempelvis Messenger inte vår personliga info och säljer ut till tredje part. Planka.nu har utvecklat egna delbara dokument liknande Google Drive och flertalet mailklienter finns att tillgå för den som inte vill använda Google eller Outlook. Plattformar kommer av allt att döma fortsätta att komma och gå och då gäller det att kunna vara flexibel. Och ha alltid i huvudet att ingenting är gratis; är det gratis är det troligen du som är varan.
På längre sikt kan det bra att fortsätta utforska möjligheterna för att skapa sin egna infrastruktur på nätet igen. I stil med hur Riseup istället för att förlita sig på någon annans tjänst för krypterade mail skapade sin egen mailklient. I ett annat politiskt klimat kan det bli viktigt att inte mail- eller sajtleverantörer kan styra vad vi kan publicera. I slutänden är full kontroll över hur och vilka budskap vi kan nå ut med en grundförutsättning för politisk organisering. Och en förutsättning för demokrati.
