Det är ingen slump att allt fler drabbas av psykisk ohälsa samtidigt som konkurrensen, otryggheten och alienationen ökar. Ju mer kapitalismen utvecklas desto sjukare blir vi.
Vi lever i en värld som blir allt sjukare, vilket märks inte minst i den generation unga som växer upp i det mest omfattande och utvecklade kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. På tio år har antalet personer mellan 18-24 som diagnostiserats med någon form av psykisk ohälsa ökat med 70%. Var tredje 16-åring är kroniskt stressad. Antalet sjukskrivna p.g.a utbrändhet har sexdubblats sedan 2010 och de som drabbas är allt yngre.
Att unga mår sämre är inget mysterium. Det är en följd av att det blir mer krävande att leva i det kapitalistiska samhället. Konkurrensen för vidare utbildning och jobb blir allt högre, vilket låser fast studenter i konstant stress och ångest. Frågan är inte ens om du kommer få drömjobbet, men att få ett jobb som du någorlunda trivs med samtidigt som du uppnår den materiella standard, utbildningsnivå och sociala status som din familj och omgivning förväntar av dig. Det är en konstant känsla av otrygghet som bara kan matchas av den otrygghet som dagens arbetsmarknad erbjuder. Att de flesta jobb öppna för unga är visstidsanställningar, eller egenanställningar genom gig-ekonomin, gör att även om du har jobb idag så finns det en stor risk att du inte har imorgon. Vi lär oss att vi måste göra allt vi kan för att konkurrera om jobben. Det spelar ingen roll om du enligt kollektivavtalet får ta pauser och sjukdagar, för om du tar dem kommer cheferna inte anställa dig på nytt och istället ta någon som inte gör det. Om du klagar om din arbetsmiljö ska du inte bli förvånad om du inte får något arbetspass på några månader.
Det är inte bara att jobbet och studierna blir hårdare genom konkurrensen, men det blir också mindre meningsfullt. Produkten du skapat blir inget mer än en vara som ska säljas på marknaden. Ifall du studerar känns inte studierna som något annat än ett medel för att få jobb. Även om vi ofta identifierar oss med vårt arbete eller studier kan vi inte hjälpa att se det som något som sker utanför och oberoende av oss. Denna process som gör oss till främlingar inför vad vi gör och skapar kallas för alienation. Vad som annars skulle kännas som en produktiv insats som du skulle kunna uttrycka dig själv i och vara stolt över bryts ner till att enbart handla om pengar. Vi blir själva varor som säljs på marknaden genom att vi måste sälja vår arbetskraft för att ha råd att sätta mat på bordet och tak över huvudet.
Även när vi går bortom plugget och arbetslivet ser vi hur kapitalismen påverkar vårt välmående. Vi bombarderas dagligen, eller till och med minutvis, av reklam och media om den perfekta kroppen, stilen, relationerna, livet. De orimliga krav som reklam och media ställer på oss blir inte bara krav vi ställer på oss själva, men även de runt om oss. Genom att vi anammar medias och reklamens ideal skapas ett socialt tryck att visa upp en bild av oss själva där vi möter dessa ideal. Ett socialt tryck att vara på ett visst sätt kommer alltid finnas, men det enorma trycket vi ser idag finns bara som följd av företagens vilja att öka konsumtionen.
Fast även om vi uppnår marknadens ideal betyder det inte att vi är lyckliga. Livet som målas upp för oss genom reklam, media och oss själva är en lögn. Det går inte att bli lycklig av att konsumera, men genom varufetischeringen övertalas vi att tro det. Varornas natur skyms samtidigt som de tillskrivs metafysiska kvalitéer. Som hur AXE kopplas till sex appeal eller att festa med att ha ett lyckat socialt liv. Att leva framställs genom reklamen och media som detsamma som att konsumera. Vi får en förvrängd bild av vad som ger livet mening som gör oss olyckliga även när vi lyckas.
Vad ger då livet mening? Våra intryck av världen, idéer, smaker och sånger, relationer till platser, familj, vänner och älskade, det där som får oss att vilja fortsätta. Även dessa är svåra att komma åt, uppleva de goda stunderna i livet utan att konstant jämföra det med den där bilden av ”œlivet” som tryckts på oss. På samma sätt som varornas natur skyms och tillskrivs metafysiska kvalitéer har vi svårt att se våra relationer till varandra och resten av världen som den faktiskt är. Vi uppfattar den socialt konstruerade bilden av livet som mer verkligt än det verkliga. Likt hur vi alieneras, blir främlingar, gentemot vårt arbete och produkten vi skapar, alieneras vi också från världen, varandra och oss själva.
Alienationen stärks ytterligare genom vår idag totala maktlöshet. Trots att vi i arbetarklassen får delta i demokratin var fjärde år har vi inget inflytande i det ekonomiska och politiska systemet. Vi kan bara se på medan de ekologiska och ekonomiska kriserna blir värre, medan politikerna och kapitalisterna kör över oss. Det är en maktlöshet som vi främst sett få utlopp genom apati eller stöd av populistiska politiker som varken kan eller vill lösa problemen. Revolt blir det enda alternativet som finns kvar när det inte längre går att vända ryggen till eller tro på politikernas lögner. Det finns ingen annan väg än att ta kampen i egna händer.
Inga prylar eller Facebook likes kan väga upp för skadorna, fysiska och psykiska, som det här systemet orsakar oss. Kapitalismen berövar oss makten över oss själva, vårt arbete och samhället vi skapat. Den alienerar oss, bryter ner oss som människor tills vi blir främlingar inför vår egen mänsklighet. Ju mer den utvecklas desto sjukare blir vi. Det kommer fortsätta tills vi hugger av problemet vid dess rot, tar makten över våra liv och samhället vi skapat. Revolution är inte ett hot vi använder för att vinna reformer, det är ett löfte om att vi en dag ska vara fria.
