Välfärdsstaten faller sakta samman under det konstanta trycket från den internationella marknaden. Den parlamentariska vänstern står handfallna inför den nya ekonomiska verkligheten. Samtidigt har vi en revolutionär vänster som inte lyckats fånga upp det växande missnöjet, nu när revolutionär politik behövs mer än någonsin.
De senaste opinionsmätningarna för Socialdemokraterna speglar även hälsan på det socialdemokratiska projektet. Ett projekt som gick ut på att bygga välfärdsstaten, som enligt folkhemstanken skulle skapa ett rättvist samhälle för både arbetarklassen och borgarklassen. Den rättvisa Socialdemokraterna erbjöd lyckades de inte uppfylla. Men idén om folkhemmet har hållits kvar ståendes med välfärdsstaten som fasad. En fasad som i många år har nedmonteras.
Vi från vänstern visste väl att detta skulle hända? I en allt mer globaliserad värld, där kapital och jobb flyttar mellan länder, måste staten göra landet konkurrenskraftigt på den internationella marknaden. Dagens ungdomar dras in i en arbetsmarknad som förväntar sig vår totala flexibilitet. Det allmänna, vare sig det är i form av bostäder, skolor eller sjukhus, ges över till kapitalister. Fattigdomen ökar medan de sociala skyddsnäten tunnas ut och blir svårare att få. LO lägger sig för det mesta platt inför företagens krav. På toppen av det försöker Socialdemokraterna inskränka strejkrätten.
Enligt vänsterns berättelse är det nu som den ska få vind i seglen. Äntligen ska folk se igenom socialdemokratins lögner och kapitalismens exploaterande natur. Men istället ser vi hur folk i större grad sluter upp i SD och andra borgerliga partier. De erbjuder ”hårda tag” med investeringar i polis och en satsning i den ena eller andra delen av välfärden, som självklart behöver balanseras ut med privatiseringar, nedskärningar och marknadsreformer på andra håll. Vad gör egentligen vänstern i reaktion på socialdemokratins fall? Vi kan börja med den parlamentariska vänstern, som i princip endast består av Vänsterpartiet.
Det sägs att varje historisk händelse sker två gånger. Först som en tragedi och sedan som en fars. Om tragedin är Socialdemokraternas övergång till klassamarbete och reformism så är farsen hur Vänsterpartiet försöker ta över det socialdemokratiska projektet. Samma klassamarbete och reformism som Vänsterpartiet en gång bildades i protest mot. Systemkritik ersätts med en berättelse om att alla problem kan lösas bara de rika betalar mer skatt eller om vi bara är snälla mot varandra. En berättelse som är skrattretande vanlig inom vänster idag.
Som svar på denna utveckling kan man ju peka ut hur det socialdemokratiska projektet underminerar arbetarrörelsen genom att avväpna den och bevara kapitalismen. Hur den blundar inför kapitalismens återkommande kriser och dess förödande effekter på miljön. Eller hur den bygger på en kontinuerlig exploatering av utvecklingsländer. Men fokuset här borde istället vara på hur ett sådant projekt är fullständigt omöjligt att genomföra i dagens ekonomiska verklighet.
Reformismens väg har tagit slut, alternativen som återstår är ganska enkla att förstå: bli revolutionär eller dö.
Det är inte nödvändigtvis omöjligt att begränsa vinster i välfärden, korta köerna till sjukvården eller bygga upp en eller annan fritidsgård. Men förutsättningarna för ett större reformistiskt projekt, som uppbyggnaden av välfärdsstaten, försvann för länge sen. Möjligheten för reform grundar sig i att det finns ett stort nog förhandlingsutrymme där staten kan höja skatten eller skärpa regler utan att det slutar investeras i landet eller att produktion flyttar utomlands. Problemet som gett upphov till välfärdsstatens förfall är att det utrymmet är borta.
Om det är mer lönsamt att investera sina pengar eller flytta produktionen någon annanstans, så är det nästan ingenting som stoppar kapitalisterna från att göra det idag. Staten kan dock inte håva in skatten någon annanstans. Oavsett vilket parti som sitter vid makten måste staten få in sina pengar, vilket gör att den måste se till att landet är konkurrenskraftigt på den internationella marknaden.
Staten är en slav till det internationella ekonomiska systemet lika mycket som den är dess upprätthållare. Med detta perspektiv i åtanke blir det väldigt enkelt att förstå Socialdemokraternas agerande i samband med strejkrätten. Om Vänsterpartiet försöker ta över Socialdemokraternas projekt kommer de dras med i dess förfall. För vänstern kan komma med hur många fina paroller och löften som helst, men utan en plan för att genomföra det blir det hela meningslöst. Reformismens väg har tagit slut, alternativen som återstår är ganska enkla att förstå: Bli revolutionär eller dö.
Varmt tevatten kanske inte är lika dramatiskt som revolution, men de gjorde tillslut revolution också.
Något som är viktigt att förstå här är vad som menas med revolutionär. Det finns många små kommunistiska sekter/partier som kallar sig revolutionära, som egentligen inte kunde vara längre ifrån att vara det. Det krävs mer än ett revolutionärt principprogram. Det krävs en levande rörelse som knyter samman arbetarklassen i dess vardag och verkar för att lösa problemen som den drabbas av. Saker som oftast är ganska tråkiga i jämförelse med helautomatiserad lyxkommunism. Ett exempel är hur kommunisterna i Ryssland kampanjade för varmt tevatten i fabrikerna. Varmt tevatten kanske inte är lika dramatiskt som revolution, men de gjorde tillslut revolution också. Att kämpa för förändring här och nu skapar den kraft som behövs för att arbetarklassen ska erövra politisk makt.
Vi går vidare till den vänster som fortfarande kan kallas revolutionär, den autonoma vänstern. Här finner vi många aktiva och vettiga personer som inte är rädda för att visa sina radikala avsikter. En rörelse som ständigt jobbar för att lösa problem i vardagen och bygga maktbasen som behövs för en revolutionär rörelse. Autonoma vänstern har en närvaro på arbetet genom det syndikalistiska facket och på gatan genom flera aktivistorganisationer. Men dess förmåga att påverka samhället är direkt kopplad till hur många som är organiserade i den. Om autonoma vänstern ska kunna konfrontera systemet måste den växa. Detta utgör ett problem när den inte har lyckats dra till sig fler av de som drabbats av dagens kriser. Ett problem som delas med den parlamentariska vänstern. Här krävs det självkritik och reflektering för att vänstern ska kunna utveckla bättre strategier.
Mellan kapitalismens kriser, socialdemokratins förfall och allmänhetens missnöje finns det rum för radikal politik. Det utrymmet som idag fylls av högerpopulism kan ersättas med en revolutionär vänster. Nu när reformismens väg har tagit slut behövs den mer än någonsin. För att det ska hända behövs nya strategier och effektiva sätt för vänstern att nå ut till människor. Det är viktigt att nå ut med en berättelse som i klarspråk förklarar vad det är som händer, att det finns lösningar och vad som borde göras. Där i behövs det lösningar som går att kämpa för här och nu. Den autonoma vänstern kan inte ensamt stå för att skapa en rörelse som kan utmana systemet, i alla fall inte som den ser ut idag. Den behöver hitta allierade hos de i den parlamentariska vänstern som är redo att överge reformismen.
Vänsterns roll i socialdemokratins förfall är att förklara varför socialdemokratin har misslyckats och lyfta fram revolutionär politik i det offentliga samtalet och i arbetarklassens vardag. När vi lyckats med det kommer revolutionen inte längre vara långt borta.
Ordlista
Arbetarklassen: Klassen vars primära inkomstkälla är från lönearbete. Arbetarklassen får tillbaka en del av värdet de skapar i form av lön. Majoriteten av befolkningen är arbetarklass.
Borgarklassen: Klassen vars primära inkomstkälla är avkastning av kapital, t,ex vinster från företag. Borgarklassen lever av, och försöker kontrollera, arbetarklassens arbete.
Folkhemmet: Ett begrepp kopplat till välfärdsstaten. Har använts av Socialdemokraterna för att beskriva deras mål. Ett samhälle där konflikten mellan arbetarklassen och borgarklassen har avskaffats och ersatts av samförstånd och klassamarbete. Hur Socialdemokraterna tänker att denna djupgående konflikt, som rör både kontroll över arbetet och det som arbetet skapar, skulle lösas av skatter och bidrag är högst oklart.
Klassamarbete: Ställs i kontrast till den klasskamp som alltid pågår mellan de som arbetar och de som äger. Går i praktiken ut på att arbetarklassen får det lite bättre i utbyte mot att den ägandes dominerande ställning säkras.
Reformism: Ställs i kontrast till det revolutionära. En taktik ursprungligen avsedd för att avskaffa kapitalismen genom reformer med det parlamentariska systemet som verktyg. Då de flesta reformistiska partier tillslut överger tanken att avskaffa kapitalismen har betydelsen övergått till att handla om att göra kapitalismen mer dräglig.
