Detta är en artikel ur DA:s arkiv, först publicerad 2018.
I Stockholms pridetåg ser vi företag och politiker, alla med regnbågsfärgade versioner av sina märken eller organisationssymboler. De är där för att samla röster och för att sälja produkter. Pride har blivit en reklampelare. Nu närmar sig prideveckan med stormsteg, och för tredje året i rad hålls även en alternativ pridefestival på kulturhuset Cyklopen. Revolutionär Pride, ibland förkortat Revpride, vänder sig emot kommersialiseringen av hbtq-kampen.
I en samtid där hbtq-personer fortfarande deporteras till länder där de riskerar att dödas, transvården är notoriskt eftersatt och i många fall förnedrande och hbtq-personer fortfarande dagligen möter diskriminering kan de för varje år växande festivalerna te sig paradoxala. Vilka ska pride egentligen vara till för?
Revolutionär Pride vill vara någonting annat, och arrangerar därför en gratis tredagars festival på Cyklopen med bland annat feministiskt självförsvar, kritiska samtal kring hbtq, prostitution och pinkwashing, workshops i hur man demonstrerar och filmvisning. Mer om evenemanget finns här. Vi har pratat med tre personer som är aktiva i Revolutionär Pride om deras syn på pride, hbtq-kamp och framtiden.
Vad är Revolutionär Pride för dig?
Eira: För mig är Revolutionär Pride en plattform och ett nätverk som undersöker hur vi kan skapa alternativ till den kommersiella pridefestivalen. Vi vill försöka distansera oss ifrån en liberal agenda och undersöka hur vi kan bedriva hbtq-kamp utan att kompromissa på värderingar och ståndpunkter i övrigt.
Idag kapitaliseras mycket på hbtq-rörelsens symboler och ofta är det glittrigt, regnbågsfärgat och bara fest. Förstås är det rimligt att fira och skörda frukter från det vi kämpat oss till genom historien. Men jag tänker också att viktiga frågor riskerar att försvinna i vimlet för att massa företag ska kränga hårvårdsprodukter med regnbågsflaggor på.
Lowa: Revpride har hittills varit en festival parallell med Stockholm pride. Vi har även medverkat på anarkistiska bokmässan med workshops flera år i rad. Men att mest vara form av vänsteralternativ till ”vanliga” pride är inte satt i sten utan kan definitivt komma att ändras på olika sätt i framtiden, beroende på vilket håll vägen leder oss.
Linnea: Idén till Revolutionär Pride föddes sommaren 2015. Året innan hade jag och några vänner varit på Anarchopride, som var en annan alternativ pridefestival som arrangerades parallellt med Stockholm pride år 2014. Vi tog med oss intrycken därifrån och det blev en väldigt tydlig kontrast mot ”™”™vanliga”™”™ pride, som var fyllt av partier och företag. Det fanns en stor frustration över hur politiker en gång om året plötsligt talade sig varma om hbtq-frågor för att resten av tiden skita i oss. Vi kände att festivalen blev tillrättalagd för att passa kommersiella krafter på bekostnad av brännande frågor som gällde våra liv. Alla evenemang hade dyra inträden som vi tonårskids inte hade råd med, och det enda gratisområdet var en liten hörna av festivalområdet där RFSL ungdom hade ett tält och man kunde HIV-testa sig. Vi kände inte att pride var till för oss trots att det borde varit det, och vi var skitförbannade.
Vi gick till paraden, i full maskering(!) i den stekande augustisolen, med en banderoll vi gjort själva och hoppade in mellan SSU och LO. När vi passerade det första utropet, där det sitter som kommentatorer längs paradvägen och presenterar alla ekipage genom stora högtalare, trodde de att vår banderoll var LO”™s frontbanderoll. Det stod ”™”™ Stonewall var inget kramkalas”™”™ på den. Vi var kanske 8 personer totalt och såg nog rätt dumma ut egentligen, men det kändes häftigt att få uppmärksamhet och att folk såg vårt budskap och höll med. Insikten om att vi faktiskt kunde göra nästan exakt vad vi ville började sjunka in.
Året efter ville vi göra något fetare och fick kontakt med några från SUF som var positiva till vår idé om en alternativ festival. Vi hade en heldag på Cyklopen med föreläsning om hur man demonstrerar och diskussion kring vilka frågor vi tycker är viktiga, som typ våra kompisar kom på. Det kändes ändå mäktigt. Sedan dess har folk kommit och gått i nätverket och vi har växt för varje år. I år blir vi nog över 500. Jag tänker att Revpride är ett uttryck för att vi är många som tycker att pride borde vara något mer än det är idag.
Hur ser priderörelsen ut idag? Vad borde den vara?
Eira: Priderrörelsen i stort tycks kämpa främst för formella rättigheter och kring en löst definierad idé om frihet och jämlikhet. Formella rättigheter är bra och viktiga, men jag tänker att det är lite lågt ställda ambitioner att ha det som slutmål. När de formella rättigheterna dessutom tillämpas i ett kapitalistiskt system finns alltid en hierarki som förutsätter att någon befinner sig på botten.
Majoriteten av oss är ändå tvungna att lönearbeta för andras vinning. Även om vi skulle uppnå jämlikhet i relation till heterosexuella så är det också bara formell jämlikhet på ett plan. Det säger ingenting om ekonomiskt förtryck eller andra sociala förtryck. Så jag hade nog önskat att HBTQ-rörelsen vågade vara mer radikal och ta mer i frågan om klass. I slutändan är ju ingen fri förrän alla är fria, och hbtq-communityt består förstås av personer från alla delar av samhällets skikt. Därför hade det ju lika gärna kunnat vara en flata som en heteroman som utsuger dig och det skulle fortfarande vara lika förjävligt.
Sedan, å andra sidan, verkar det i andra sammanhang finnas en nostalgi kring HBTQ-kampens historia och en strävan tillbaka dit. Jag tror att vi måste försöka ta tempen på vart vi verkligen är idag. Vi behöver se till vår historia men inte fastna i den, och framförallt försöka komma vidare. Hur exakt det skall se ut tycker jag i nuläget är svårt att säga. Men vi kommer att utforma rörelsen tillsammans.
Lowa: Jag har nog inte koll på allt som sker, men i Sverige tycker jag det känns lite tomt. Framförallt gällande kamp för transrättigheter som är det jag har mest koll på. Vi hade Transförsvaret som tog fram en lista med konkreta krav på förändring inom exempelvis transvården och sen kämpade för att få igenom dem. Genom ganska militanta metoder dessutom som fick en del medieuppmärksamhet, men tyvärr föll gruppen ihop efter något år då ledningen löstes upp och sen har inga tagit över.
Det konkreta jag ser att vi har nu, då i fråga om transrättigheter, är olika grupper och nätverk som som hjälper varandra med medicinsk kunskap, hormoner, etc. Nätverk som dem är såklart väldigt viktiga för många, men det är inte tillräckligt på långa vägar utan endast en nödlösning. Vi har mycket kvar att kämpa för, och vårt huvudfokus måste vara långsiktiga mål, och hur vi når dit.
Linnea: Jag tycker att de andra beskrivit det bra, men vill tillägga att jag är kritisk till hur det pratas om händelser som Stonewall idag. Det finns en förskönad idé om hur pride har sett ut förut, och detta vill man tillbaka till. Jag tror det är skadligt. Liksom, det är ju nånting bra att vi inte längre behöver bokstavligen kasta sten på polisen för att de ska sluta trakassera och förnedra oss på våra uteställen? Att de istället i alla fall är tvungna att låtsas att de är våra allierade? Även om det såklart är bullshit, de är aldrig våra allierade. Men de är tvungna att spela på vår planhalva nu och det är en vinst för oss. Jag tycker inte att man ska glorifiera vad tidigare hbtq-kämpar varit tvungna att ta till för att freda sig, utan snarare prata om vart vi vill idag. Hur kan vi flytta fram våra positioner? Vilka frågor är viktiga för oss?
Sen tänker jag att pride ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Vi kan kritisera pride för vad det har blivit i Stockholm men på många mindre orter är det fortfarande stort bara att ha en prideparad. Där finns nog en annan syn på vilkas stöd man känner att man behöver och vilka man vill ska gå i paraden. Är man bara några få som är ute på sin ort blir det viktigt på ett helt annat sätt att inte behöva gå där själva i paraden, men liksom vi är 40.000 personer i Stockholm prides tåg, vi behöver inte Clarion Hotell och Vattenfall. Vi behöver inte vara rädda för nazister.
Vad vill ni uppnå med det ni gör?
Eira: Kanske främst försöka förstå och agera utifrån ett större perspektiv på hbtq-kampen. Försöka se att det kapitalistiska samhälle som vi lever i trots allt inte är det enda möjliga alternativet. Därför känns det viktigt att försöka se hbtq-kampen som en självklar del av klasskampen och inte separera dem från varandra. Av just den anledningen går det inte heller att samarbeta med politiker och företag – deras intressen kommer alltid ligga någon annanstans.
Linnea: Jag tror att vi står inför ett vägskäl där vi behöver ifrågasätta det vad vi gör och varför. Vi pratar väldigt mycket om att pride måste bli mer politiskt och mindre om vad för politik vi egentligen vill ha. Men det är supersvårt, det är inget som går att quick fixa en vecka om året. Jag hoppas att Revpride kan bli en plattform för diskussion kring radikal politik och metoder, där människor och grupper kan mötas och utbyta idéer och erfarenheter.
På något sätt är vi ju en del av det vi vill kritisera: ett initiativ som dyker upp en vecka om året och vill prata HBTQ . Men jag hoppas att vi kan skapa utrymme för diskussioner som inte får föras på vanliga pride. Att vi vågar börja använda andra medel för förändring än de vi lärt oss är okej, istället för att bara gå via politiker eller namninsamlingar, och att vi kan lyfta kritiska perspektiv som behövs för att föra kampen framåt. Och att vi i längden kanske kan bli något mer kontinuerligt än bara en årlig festival.
