DA var på plats under demonstrationen mot utbyggnaden av Preemraff i Lysekil, som skulle göra raffinaderiet till den största utsläppskällan i hela Sverige. Aktivisterna misslyckades dock med att åstadkomma något annat än att dämpa sin egen klimatångest. För att vinna måste våra aktioner påverka fossilkapitalet.
Demonstrationen var anordnad av en rad kända miljöorganisationer som bland annat Greenpeace, Extinction Rebellion och Friday’s For Future och med samlingsplats på Rosvikstorg mitt i Lysekil där det spelades musik från en scen av bland annat Jens Lekman, General Knas och Soyboys. Därifrån utgick den över en mil långa marschen till Preemraff och polisnärvaron var oväntad hög när klimataktivister och diverse antikapitalister började gå genom Lysekil och så småningom kom ut på landsvägen på väg mot Preem. Vädret var blött och även om det kanske sänkte moralen och deltagarantalet något så lät det inte stoppa marschen och ungefär 3 timmar senare var demonstranterna framme vid Preemraffs huvudentré.
Väl framme ställde deltagarna sig vända mot entrén och nyfikna arbetare stannade upp för att, genom grindarna, se vad det var som hände. Sångerna avlöste varandra innan Red Brigade framträdde ur folkmassan och genomförde vad som närmast kan jämföras med performancekonst. Red Brigade startades av en konstgrupp från Bristol men har spridit sig snabbt och är nu synonymt med de flesta av Extinction Rebellions aktioner. Efter en snabb omgruppering och ytterligare några sånger med hyllningsrop till en flaggviftande aktivist som tagit sig upp på en bergsknalle så väntade den förbeställd bussresa tillbaka till Lysekil. Där följde ytterligare uppträdanden och tal blandat med applåder när bussarna med demonstranterna från Preemraff återvände.
Det är i grunden en bra aktion och en extremt nödvändig sådan.
Den föreslagna utbyggnaden skulle öka utsläppen från 1,7 miljoner till 3,4 miljoner ton koldioxid per år, och göra raffinaderiet till den största enskilda utsläppskällan i hela Sverige. Dock så följer den i klassisk XR-anda och tappar då det momentum som skulle kunna behövas för att faktiskt få politikerna att ändra sin åsikt och gå mot Preems förslag. Just ute vid Preemraff så känns det som att demonstrationen dör, det uppstår en känsla av att demonstrationen är självgod och syftet ligger mer i att dämpa sin egen klimatångest än att faktiskt göra verklig skillnad för klimatet. När en aktivist tar sig upp för en kulle och viftar febrilt med med en flagga till folkmassans förtjusning som skriker av lycka så går det inte att undgå att ställa sig frågan, hur hjälper detta klimatet?
Marschera över en mil i regn för att sedan inte göra annat än att lura sig själv med sånger och lyckorop mot en symbolisk flagga. DA hade inte räknat med något mer när det är XR som drar i aktionen. Men att dessa drivande krafter, som ändå verkar ha tillgång till något slags momentum då de alltid drar relativt mycket människor till sina aktioner, inte har kopplat att det krävs något mer än självuppfyllelse för att åstadkomma bra saker för klimatet är en gåta. När Folk mot fossilgas genomförde sin mycket lyckade blockad mot utbyggnaden av gasanläggningen i Göteborgs energihamn så backade regeringen, men då genomfördes också en ordentlig aktion med en stor blockad mot större delen av energihamnen. Det är såklart inte säkert att aktionen påverkade regeringens beslut men om deltagarna i den aktionen istället bara hade gått fram till entrén, sjungit några sånger och viftat med en flagga, för att sedan hade gått tillbaka så hade det definitivt inte påverkat någon annan än deltagarna själva.
Trots XRs dråpliga aktion så får vi nu hoppas att mark- och miljööverdomstolen tar förnuftet till fånga och dömer ut den planerade utbyggnaden en gång för alla. Men med denna vilja har det även väckts en debatt om arbetarna och de jobben som aldrig skulle komma Lysekil till nytta om utbyggnaden förbjuds. Det är en vanlig borgerlig linje där ”œjobben går förlorade och den ekonomiska tillväxten i regionen haltas” som går att finna i många debatter om miljön. Det finns en vilja att ställa arbetstillfällen, och i förlängningen livsöden, mot klimatet och hotet av jordens undergång. Problemen med detta resonemang är många men bara när det gäller arbetstillfällen så finns det inget som säger att fossilfria energilösningar inte skulle skapa de arbetstillfällen om den planerade utbyggnaden skulle göra. Det finns inget som binder arbetstillfällen till just den fossila framställningen av energi eller fossilkapitalet i helhet.
Arbetarna på Preem skulle behövas lika mycket på en miljövänlig anläggning. Det DA dock snabbt lägger märke till under aktionen är att det verkar vara ytterst få lokalinvånare som är med och demonstrerar, något som egentligen inte är särskilt konstigt när Preem står för stor del av den ekonomiska tillväxten i Lysekil och är garantin för en dräglig vardag. Det pekar dock också på ett misslyckande från organisatörens sida där man nästan helt har missat att organisera arbetare själva inför demonstrationen. Det är en enorm aktionskapacitet som man missar när de som driver verksamheten lämnas utanför, för tänk er vad en miljöstrejk på Preem hade gjort för intryck på den politiska makten.
Anledningen till att arbetarna inte organiseras är svår att svara på men det finns en tendens i miljörörelsen i att dumförklara arbetare till att de helt enkelt inte håller med om klimataktivisternas krav och därför antas inte vilja organiseras. Men det är ett stort misstag. DA har tidigare skrivit om skolstrejken utanför Preemraff i Göteborg där DAs reportrar pratade med arbetare om situationen, det var då tydligt att de flesta håller med om att minska koldioxidutsläpp och att bromsa klimatkrisen. De arbetare som DA pratade med har alltså i mångt och mycket samma åsikt som klimataktivisterna, men det finns en stor skillnad – fossilkapitalet utgör arbetarnas uppehälle. Det är svårt att argumentera för att bita den hand som föder dig utan att på något sätt garantera en framtid även för de arbetare som lever av den smutsigaste industrin. Miljörörelsen skulle alltså vinna mycket på att övertala arbetare om att fossilkapitalets är allas fiende, även de som arbetar i den. Det är fossilkapitalet som förstör planeten och tvingar folk att arbeta med det trots åsikter som står emot effekter som fossilkapitalet skapar.
Inte förrän arbetarklassen organiseras för kampen mot klimatet finns det en chans att vinna mot fossilkapitalet. Därför måste det vara där energi skall ligga, vänd engagemanget mot att informera och bilda era kamrater på raffinaderier, kolkraftverk och betongfabriker. Klättra ned från bergsknallen och gå in till arbetarna, tysta sången och öppna studiecirklarna. Gör kampen tillgänglig för alla som drabbas av den!
