Hälsolinjen – var drar vi gränsen?

Direkt Aktions förord

Hälsolinjen är en artikel skriven av Fanny Åström, feminist och aktivist och personen bakom bloggens arsinoe och twitterkontot @sinoes. Denna artikel var del av ett gammalt nummer av Direkt Aktion, som tyvärr aldrig publicerades. Men eftersom vi tyckte att artikeln var så bra så valde vi att nu publicera den på webben. Detta förord är skrivet mest för att ingen ska bli förvirrad över att Reinfeldt nämns. Han är det enda i artikeln som inte är relevant längre. Resten är asbra.

Fanny Åströms artikel

Glöm fikaraster och ciggpauser – om Reinfeldt får välja ska varje svensk istället klämma in ett joggingpass före lunch och svänga förbi gymmet på vägen hem. I entreprenörssverige har hälsomani blivit ett aktivt ideal som alla förväntas ta del av. Att ta vara på sig själv och sin kropp är säkert bra, men varför känner makthavare och arbetsköpare behovet av att tvinga på oss ”goda vanor”? Fanny Åström har svaret.

För ungefär ett och ett halvt år sedan ville Reinfeldt ha en hälsolinje som skulle komplettera arbetslinjen. Individen skulle själv ta ansvar för sin hälsa på samma sätt som individen under arbetslinjen ska ta ansvar för sin anställningsbarhet. Det handlar om att göra egna val, om att välja bort det friterade och istället välja löprundan, om att ständigt tänka ”hur påverkar det här min kropp?”

Vi överöses av råd kring hur vi ska förändra våra liv för att kunna leva längre. Vi ska vara noggranna med sömnen; vi ska komma ut och röra på oss; vi ska stressa mindre. Allting handlar om individuella val – om livsstil. Det finns såklart annat som gör att folk lever längre.

Klassbakgrund är till exempel en viktig faktor. Slitsamt arbete förkortar livet. Monotona rörelser, tunga lyft, psykisk stress och press, för dålig ekonomi för att kunna kosta på sig att gå till läkaren när det gör ont i kroppen – allt det där förkortar obönhörligen livet.

Ändå är det inte det som diskuteras, utan det är ständigt livsstilen allt kokar ner till. Det där som alla själva anses kunna ta ansvar för. Som recept för ökad folkhälsa är individualismen inte särskilt framgångsrik. Då är det mer meningsfullt att till exempel ha en arbetsmiljölagstiftning som faktiskt fungerar, att ha en kortare arbetsdag, att göra det billigare för individen att uppsöka sjukvård, att minska fattigdomen. Så vad fyller hälsolinjen för funktion i vårt samhälle?

Många människor som är framgångsrika inom arbetslivet koketterar med att de är tävlingsmänniskor, att de alltid fick högsta betyg på skolidrotten, att de alltid vill springa snabbast, att de gör allt för att vinna oavsett om det handlar om privatliv, idrott eller arbete. Prestationen i samband med träningen binds tydligt ihop med prestationen på arbetet.

Det handlar inte om att vara bra på en enskild uppgift, som en sport eller ett arbete, utan om att vara en presterande människa. Om att vara en sådan som sätter mål och kämpar tills dessa är uppnådda.

I en artikel i tidningen Chef diskuteras trenden med tränande chefer:

Nidbilden av chefen som en cigarrökande, smällfet pösmunk kan inte vara mer ute. I dag är en positiv inställning till motion snarast en avgörande faktor för fortsatt framgång i karriären.

På många andra ställen vittnas det om att byggandet av kroppen har blivit en viktig del i byggandet av det personliga varumärket. En människa som är framgångsrik i yrkeslivet bör också vara framgångsrik på gymmet, i löpspåret eller på yogaklassen. I en artikel i DN intervjuas vd:n Fredrik Ruben om sin träning, som omedelbart knyts ihop med prestationen på arbetet:

Men kanske gör jag min bästa insats under arbetsdagen i löpspåret klockan åtta på kvällen när barnen sover. Då hittar jag ofta en enkel lösning på problem jag förut tyckte var olösliga

Ruben svarar själv på frågan varför så många människor högt upp i arbetslivet tränar på samma sätt som han själv:

När man är i en ledande position är man tveklöst en karriärist och vill inte att den här resan ska ta slut. Det är så jäkla många saker man vill  hinna med samtidigt: att vara den perfekta pappan, Sveriges mästerkock, heminredare.

I slutet av artikeln beskriver Ruben hur han dessutom tagit med sig denna mentalitet till resten av livet. Även när det gäller annat i privatlivet tar han hjälp av näringslivets metoder. Trädgårdsskötsel och källarrenovering sker med budget, gantt-schema och kalkyler. Den moderna myten om entreprenören träder fram. Människan som alltid ger allt, satsar allt. Människan som alltid strävar efter att vara bäst.

Här passar sporten in så väl, som den sista pusselbiten i berättelsen om den lyckade människan. Människor som bara har sig själv att tacka för sina framgångar, som tar sig an alla områden i livet med samma glöd, samma entreprenörsanda. Som alltid orkar lite till, som alltid kan bli lite bättre, som alltid jobbar lite mer, som alltid springer milen på lite kortare tid, som alltid pressar sig själv till det yttersta för att kunna prestera mer. På frågan om det finns något i Rubens liv som han inte försöker förbättra svarar han: ”Nej, det är det nog inte. Långsamt förfall blir jag stressad av.”

Ruben vill att alla aspekter av hans liv ska ligga under hans medvetna kontroll och planering. Inte bara hälsan. Det är så en måste jobba om en ska bli framgångsrik: aldrig lämna något åt slumpen.

Det handlar om en mentalitet, en inställning till träning, en inställning till kroppen som ett projekt på samma sätt som en karriär. Det dras paralleller mellan tävlandet i arbetslivet och tävlandet på gymmet. Det handlar om att vara bäst, om att avancera. Att detta är en inställning till träning, en inställning till kroppen som ett projekt på samma sätt som en karriär. Att detta är det nya idealet för överklassen är tydligt.

Men hälsohetsen drabbar inte bara cheferna. Även de underordnade ska bli hälsosamma. I tidningen Chef står det om vikten av att hålla sina arbetare friska:

Som chef i dag är det livsnödvändigt att förstå vad dopamin och noradrenalin är. Träning ökar dopaminnivåerna och minskar stresshormonerna, vilket gör att vi presterar mer. Det är betydligt bättre än läsk och godis. Arbetsgivarna borde förbjuda socker i stället för Facebook.

Att företag satsar på att deras anställda ska vara friska är inte särskilt konstigt; en frisk arbetare presterar helt enkelt bättre. Det behöver inte heller vara fel. Friskvårdsbidrag, möjlighet till friskvårdstimme och liknande är något som kan öka den anställdes välbefinnande, förutsatt att det görs frivilligt och utan press.

Ofta handlar det dock snarare om att upprätta klassmakt, om att skaffa sig kunskap om och styra arbetares liv med motiveringen att en bara bryr sig om deras hälsa. Som när kommuner bestämmer att de ska förbjuda rökning under arbetstid. Som när chefer ordnar föreläsningar om den nya diet de själva just blivit frälsta på eller förbjuder de anställda att förvara viss mat i företagets skafferi. Som när anställda tvingas svara på frågor om sin vikt och sina tränings- och kostvanor.

Detta kontrollerande av människors vanor är alltså inte utan en klassaspekt.

De som underkastas hälsokontrollerna är ofta människor med mer lågbetalda yrken, till exempel sjukhuspersonal. Detta motiveras ofta med att en inte ska utsätta patienterna för passiv rökning, men inte sällan blir det uppenbart att det inte bara är det det handlar om. Som till exempel förbudet mot rökning i Oskarshamns kommun:

Det var den 1 augusti förra året [2012] som Oskarshamns kommun införde sitt rökförbud. De kommunanställda får inte ens röka under rasterna. Den som arbetar hemifrån, eller är på tjänsteresa, får inte heller röka. Lunchen är enda undantaget. Då är det fritt fram att blossa.

Det är inte bara på sjukhuset som rökpauser är förbjudna, utan även i hemmet. Det har också talats om att införa snusförbud i vissa kommuner, även om det troligen inte drabbar någon annan. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om vad som är lämpligt för att utföra arbetet utan snarare om att utöva kontroll. En kontroll utan mål och mening. En kontroll bara för kontrollens skull.

Reaktionerna på den här typen av tilltag är inte sällan positiva eller likgiltiga från människor som själva inte ägnar sig åt det beteende som ska kontrolleras. Istället för att diskutera makten över arbetsdagen som ett gemensamt problem så skapas här en splittring mellan de ”duktiga” och hälsosamma arbetarna och de som håller sig med olika laster.

Hälsan används som ett skäl för att införa en massa olika åtgärder som så klart begränsar arbetares frihet på jobbet. Hälsofrågan individualiseras och används som ytterligare ett sätt att kontrollera arbetare och ta ifrån dem makt. Den är lätt att anspela på; många människor har svårt att känna sympati med rökare som tar tid från sin arbetsdag för att tillfredsställa sina egna behov medan de själva jobbar på. Men för att kunna driva framgångsrik kamp om vår hälsa och vårt självbestämmande så måste dessa frågor politiseras.

Det handlar inte om ifall det vore bra om folk slutade röka eller inte – det handlar om allas rätt att kunna vara människor med behov även under de timmar som spenderas på jobbet. Det handlar inte om människors individuella vilja att ta hand om sin hälsa, utan om förutsättningar, arbete och ekonomi.

Fanny Åström